Tuffa dagar

Är alldeles för dålig på att uppdatera här känner jag, även fast jag skulle behöva. Behöva skriva av mig alltså. Gör det inte för mig själv i min lilla bok heller. Skulle behöva gå igenom de senaste terapisessionerna och tänka efter, gå igenom vad som sagts och vad som kommit upp. Vi går igenom så stora delar just nu, så hela mina hjärna känns som en torktumlare i ultrafart.

De sista dagarna har varit pest och pina, och fortfarande är. Hela helgen har gått åt till att gråta känns det som. Det lilla positiva som funnits ett litet tag nu, visade sig vara en stor jävla lögn (ursäkta att jag svär). Även om det aldrig har känts speciellt allvarligt eller något sådant så gjorde det ont. Men det brukar å andra sidan lögner göra, vad de än handlar om. Mina tankar den senaste veckan är verkligen inget att skryta med, de är bara skrämmande. När jag sitter i bilen och möter en långtradare är första tanken: "Jag kanske bara ska vrida på ratten, behöver inte göra mer än så, sen är allt över och lugnt". Jag har många destruktiva tankar just nu, orkar snart inte mer. Den tanken kommer över mig tusen gånger om dagen. Jag orkar inte mer. Har talat om på terapin att jag har slutat se en framtid för mig, jag har gett upp alla sådana tankar. Orkar inte kämpa för något jag inte får. Ibland vill jag bara gå under jorden och vara ensam.

Låga tankar

Har varit en helt underbar sommardag och jättevarmt och skönt ute. Har försökt njuta av det, men kommer bara tillbaka till mina låga tankar. Känner mig så otroligt ensam, ser ingen framtid hur mycket jag än försöker. Folk sitter och myser på balkongen, dricker ett glas vin, grillar eller har fest. Jag bara går förbi ensam som alltid. Sitter hemma hos mig - ensam. Äter - ensam. Pratar inte med en människa. Det skrämmer mig att det ibland går flera dagar utan att jag pratar med någon annan överhuvudtaget. Vad är det för liv? Jag kan inte se någon ljusning. Vet inte överhuvudtaget vad jag vill eller vad jag ska försöka jobba mot. Vet inte vart jag vill bo eller vad jag vill göra. Det enda jag vet är att jag inte vill vara ensam. Är så trött på att åka på saker själv hela tiden, att aldrig kunna dela det jag gör med någon. Ingen att diskutera det jag sett med. Jag har min tv och min dator - det är det enda mitt liv består av. Och det är inget jag kallar ett liv. Möjligen ett patetiskt liv. Hur gör man för att hitta livet? Varför ska det vara så svårt? Och varför måste jag leta ensam? Det blir bara tuffare nu för varje dag. Vet inte längre hur jag ska klara mig framåt, det känns så meningslöst.

Lördag

Rent allmän dag. Hade tänkt åka skidor men vädret kändes för trist så jag blev hemma. Lite synd men gör inte så mycket. Mina föräldrar är på väg hit och vi ska gå ut och äta ikväll, det ska bli kul. Får jag äntligen träffa min voffsing med *längtar* Har iallafall fått disken gjord idag, samt slängt iväg återvinning. Skönt. Igår storstädade jag lägenheten, dammade, torkade golv och dammsög. Och jag var inte totalt slut efteråt! Alltid något positivt. Normalt brukar jag vara totalt slut efter en sådan städning. Kanske har jag lite mer ork just nu iallafall. Tog mitt midjemått igår, kom på att det var länge sen, 5 cm mindre *glad* Har även lyckats gå ner ytterligare ett kilo, ny vikt 85 kg. Får glädja mig för det i brist på annat.

Dagens positiva: Gått ner ytterligare ett kilo

I Bilder

Ett av mina intressen är digital scrapbooking, något som skänker mig lite glädje att hålla på med. Det har även blivit en väg att få ur mig känslor som finns inne i mig, och på ett mer visuellt sätt få fram hur jag mår. Jag har gjort ett par layouter som jag tänkte lägga in här på bloggen, eftersom det har mycket med samma sak att göra.

Bloggpaus

Fast det kanske ni redan har förstått eftersom det inte blivit några uppdateringar på sistone. Jag jobbar mycket i terapi nu som rör upp saker som inte är roliga att bearbeta. Det gör att jag är väldigt slut och trött, och livslusten är helt enkelt långt under botten.

Återkommer om och när jag är tillbaka något sånär på banan igen.

Tack för att ni tittar in =)

Allmän dag

Har inte gjort så många inlägg senaste tiden, har varit ganska mycket runt omkring mig. Men just nu känns det lite lugnare igen, och det är skönt. För lite mer än två veckor sedan startade jag LCHF kost och den hjälper mig verkligen. LCHF står för Low Carb, High Fat. Man ska alltså äta så lite kolhydrater som möjligt och istället öka fettet. Bort med all potatis, pasta, ris, bröd etc och lägga till kött, smör, grädde, bacon, ägg tex. Sedan jag började med den här kosten har mitt blodsockervärde inte varit tvåsiffrigt, som det ofta var innan. Det känns så skönt! Dessutom går jag ner i vikt. Två kilo de sista två veckorna, känns helt underbart. Så det är mycket det som håller mig uppe nu. Det är jobbigt de dagar jag inte har energi att laga mat, men det går att ta sig igenom. Man får ta dag för dag tillsvidare.

Ny vikt: 86 kg

Rädsla

Jag är så rädd. Vet inte vad som händer med mig själv just nu, känns som jag håller på att bryta ihop. Skrämde mig själv igår så jag tillslut bara låg ihopkrupen i soffan och storgrät och skakade. Jag fick ett riktigt raseriutbrott och bara slängde saker runt mig. Tror knappt det hänt förut. Jag var så arg på mig själv och kände sånt hat mot mig och mitt liv. Jag var som i en dimma. Tillslut insåg jag att jag stod och storgrät och höll kniven i min hand...

Jag har ALDRIG gjort något sådant förut, och jag blev så rädd. Trodde inte jag var kapabel att låta tankarna gå så långt mot handling... Jag bara gråter idag med, vet inte vart jag ska ta vägen.

Allmänt

Tänkte bara lämna ett litet avtryck. Det är mycket just nu, och även om alla tankar och annat fortsätter som "vanligt" så hinner jag inte riktigt få in det här på bloggen. Har sedan en vecka tillbaka gått över på LCHF kost (Low carb, high fat). Mina diabetesvärden har aldrig varit bättre! Jag är riktigt imponerad. Dock visade det sig imorse att jag gått upp nästan två kilo i vikt, deprimerande. Allt jag läst hittills så har alla gått ner allt från ett halvt kilo till två kilo i veckan. Men inte jag inte. Det är en dålig dag idag i allmänhet så jag klandrar självklart mig själv för detta, att ingenting funkar på mig. Jag är tydligen utvald till ett liv i helvetet med övervikt och kommentarer om mitt fula och feta jag. Verkligen inspiration till ett fortsatt liv.

Terapi 080215

Sitter och försöker komma på vad vi egentligen pratade om. Känns som jag knappt kommer ihåg det pga alla tankar som snurrade runt resten av dan. Mina läxor från förra gången lyckades jag inte med. Det har inte blivit någon promenad tex. Jag har börjat ta sömntabletter, och visserligen gör de att jag somnar lättare och lite snabbare när jag lagt mig, men jag kommer fortfarande inte i säng så mycket tidigare än förut. Så det blir fortfarande alldeles för sent in på nätterna. Så den läxan fortsätter vidare till nästa gång. Den är även utökad till att jag ska försöka komma upp bättre på morgonen, lite tidigare för varje dag helst.

Läxa nr två är att skriva upp vad jag vill ha i mitt liv, vad jag vill göra. Något av en drömlista skulle man kunna säga. Vi pratade mycket om det, vad är det jag vill ha ut av mitt liv. Att det är något jag måste börja fokusera på. Jag har alltid ägnat mig åt att vara andra till lags i mitt liv, har alltid satts andras behov och krav före mina egna. Men att det nu är dags att sätta mig själv först för en gångs skull, och leva mitt liv på mitt sätt och inte på någon annans sätt. Har ingen aning om hur jag ska lyckas göra detta, men jag hoppas att det klarnar någon dag.

Pratade även om att jag redan har gett upp mitt liv, att jag inte längre har något hopp om att det någonsin blir bättre än så här. Att det känns som att mitt liv redan är kört, det blev inte mer än så här. Jag jämför mig själv alltid med andra och deras liv, och eftersom jag inte ens kommit hälften så långt i mitt som mina jämnåriga vänner ser jag det som ett misslyckande. För det anser jag att det är. När man är över 30 ska man inte sitta ensam i en liten lägenhet utan socialt liv. Så är inte livet. Iallafall inte om man är normal. Vilket då leder till att jag självklart ser mig som onormal. Och jag antar att det är det som jag är. Onormal. I min ålder ska man vara minst sambo, helst ska man även ha barn. Jag behöver bara titta mig omkring. Inte en enda person i min umgängeskrets är singel och dessutom har alla barn eller är på väg att få. Jag känner inte en enda person som lever som jag gör, det måste ju göra att mitt liv är onormalt. Annars skulle det ju finnas fler som mig runt om mig. Att det finns fler misslyckade människor som mig, det är jag väl medveten om, men ingen i min närhet.

Detta är något som är väldigt tufft för mig. Allting runt om mig visar på och påminner om att jag inte har lyckats få ett "liv". Att det liv som jag lever är onormalt för en människa i min ålder. Det är inga lätta tankar och känslor att bära. Jag unnar mina vänner all lycka i världen, och jag är otroligt glad för att deras liv utvecklats så bra och för att de har fått eller ska få möjligheten att leva i en familj. En egen familj. Det är något som jag aldrig kommer att få göra, och jag har väldigt svårt att hantera den vissheten. Hur glad jag än är för dem så kan jag inte hjälpa att det gräver djupa hål i mig själv personligen. Att se deras lycka är en daglig påminnelse om det som jag aldrig kommer att få. Jag kan nämligen inte få det. Det är inte mer än ett halvår sedan en läkare talade om för mig att eftersom läkarna inte har skickat mig till rätt ställe från början, så har det nu gått så långt att mina möjligheter att få barn är så gott som försvunna. Hade man skickat mig till specialist när mina problem började för över tio år sedan hade det inte varit så idag. Men istället valde man att ge mig penicillin istället för att undersöka vidare. Och nu har jag inte längre möjlighet till en egen familj. Så det är inte att jag säger det jag säger för att jag tycker synd om mig själv, det är sanningen. Och att då försöka dela lyckan med alla runt mig som går igenom denna underbara händelse som ett barn är, det är så otroligt tufft. Att jag får vara med och dela deras värld betyder otroligt mycket för mig, men i slutändan kan det tyvärr inte ersätta verkligheten.

Sa på terapin idag att jag mer och mer tappar meningen med livet. Att jag ibland känner att det bästa ändå kanske vore att göra så att allt elände försvinner. Eftersom jag alltid är deppad ändå är jag ju inte direkt någon social person att umgås med, och jag ser det mesta negativt i tillvaron. Så jag förstår att man inte i första hand väljer att umgås med mig. Jag skulle inte heller välja att vara med den negativa personen jämt, finns ingen som orkar med det. Så kanske är ensamheten det jag ska ha trots allt. Hur svårt det än är att förlika sig med den tanken, så kanske det är meningen med mitt liv. Något måste ju vara det dåliga exemplet med, alla kan inte vara det bra. Ibland blir jag bara så ledsen över att den personen fick lov att vara jag...

Läxor till nästa gång:

* Göra Drömlista
* Få bättre ordning på mina tider
* Boka in en promenad i veckan

Tycker inte om

Jag tycker inte om. Tycker inte om Alla hjärtans Dag alltså. Ser ingen anledning i att fira den överhuvudtaget. Visst att man kan önska sina vänner en extra bra dag, men det kan man väl göra vilken dag som helst om man känner för det? Nej, den här dagen ogillar jag skarpt. Slår man på tv eller radio är det det enda de pratar om. Vad ska du göra för din älskling idag? Hur blev du uppvaktad idag? Någon som tänkt på att vi är väldigt många i det här landet som inte har någon älskling att uppvakta, eller som inte har någon som uppvaktar oss? Om jag bortser från mina närmsta vänner så har jag aldrig blivit uppvaktad på den här dagen. Det finns ingen som ger mig blommor eller presenter, och har aldrig gjort heller. Nej snarare tvärtom, det händer bara skit en sån här dag. Och tro inte att det slog fel i år heller, nejdå. Fast skit händer väl såna som mig, det är väl bara så.

Just idag förbannar jag mig själv för att jag är så fruktansvärd feg. Att jag är för feg för att gå till medicinskåpet och tömma det och få ett slut på all jävla skit. Jag hävdar det jag alltid har gjort. En människa orkar inte hur många motgångar som helst. Ingen är så stark, och jag är det definitivt inte. Det finns inget kvar av mig längre, och jag orkar inte. Sorgligt men sant. Jag börjar få nog nu...

Lite prat bara

Idag är en okej dag. Har spenderat eftermiddagen ute i backen och det känns bra att jag tagit mig ut på det. Känns som att jag har mer rätt att ta det lugnt resten av kvällen då. Vet att jag inte ska känna så, utan att jag har rätt att ta det lugnt om jag inte har ork den dagen. Men det dåliga samvetet får jag iallafall. Fröken Duktig ligger där under ytan och gör sig påmind titt som tätt. Även det en sak att jobba på.

Mitt löfte till mig själv att inte äta godis under veckorna håller dock i sig, vilket jag är ganska stolt över som den gottegris jag är. Jag tillåter mig att äta under helgerna, men inga mängder. Ser till att istället jämt ha frukt hemma som jag kan ta när sötsuget sätter in, men suget har minskat avsevärt nu när det gått över en månad. Motionen går det sådär med, skulle behöva få in en dagsrutin med promenader, eller iallafall fler i veckan. Min "läxa" från terapin sist att boka in en promenad i veckan har inte funkat. Inte en enda promenad har jag gjort = Väldigt dåligt samvete. Måste försöka klara av det. Otroligt jobbigt känns det att jag inte ens kan lyckas med det lilla, för det känns som att det borde vara en liten sak att göra. Men ändå är den enorm.

På något knepigt vis har jag tydligen minskat ytterligare ett kilo i vikt, alltid något =) Med tanke på att jag inte rör mig så mycket alltså. Men allt gott som inte äts har väl oxå en bidragande orsak kanske.

Nuvarande vikt: 88 kg

Dagens positiva: Jag tog mig ut och åkte slalom ett par timmar

Tar tag med vikten igen

På grund av mycket annat orkade jag inte hålla på med att tänka på vikten och jobba med den. Men nu efter nyår ska jag försöka igen. Inte så att jag kommer att träna eller banta frenetiskt det har jag ingen ork till, men godisätandet är avsevärt minskat och jag ska börja röra mig mer. Bra för både vikten och självklart för diabetesen. Har lätt för tröstätning och det är ingen bra kombination med diabetes. Men det är ju även därför mina värden inte heller är något bra. Men jag ska försöka göra dem bättre.

Nuvarande vikt: 89 kg

Terapi 080125

Såg verkligen fram emot den här terapisessionen eftersom det var så länge sen. Plus att jag är inne i en ordentlig svag period så jag behövde verkligen få prata om saker och ting. Pratade om min dygnsrytm som är helt staställd, så det är en av mina läxor. Jag måste börja ta sömntabletterna och försöka komma in i normala tider igen. Jag har "avvaktat" med att ta dem för jag vill klara av att ändra mina tider på egen hand, men det är dags att erkänna att jag inte klarar av det själv. På hela januari månad är det bara någon enstaka natt jag somnat innan kl. 04-05, och det kan inte fortsätta så här. När jag inte sover ordentligt, samt sover bort halva dagarna blir ju allt lidande och desto sämre mår jag. Så det är läxa 1. Jag måste även försöka sysselsätta mig dagligen, så det inte bara blir tv och dator eftersom jag inte orkar mer. Jag behöver komma ut och få energi, för jag får den inte av att bara sitta hemma. Det är läxa nr 2. Att nästan vecka ska jag ha en inbokad promenad. Det räcker att börja så, och inte sätta upp mål att jag ska gå ut och gå varje dag, för det kommer inte att hålla och så blir jag besviken. Måste lära mig att sätta upp rimliga mål och jobba mig uppåt. Så en promenad nästa vecka ska jag klara av är det meningen. Tänk att det kan kännas som en sådan enorm uppgift, men i mitt liv är det enormt om jag lyckas promenera en dag i veckan just nu.

Pratade även om mina tankar om livet och framtiden, som känns helt tomma. För några månader sedan var jag helt säker på att jag skulle flytta och byta miljö och försöka starta om. Nu vet jag ingenting mer. Vet inte hur jag vill, vart jag ska bo eller vad jag vill göra. Egentligen borde jag försöka släppa alla dom tankarna för ett tag och leva i dagen, men det är så svårt eftersom jag längtar så mycket efter ett mer "normalt" liv. Och planera sin framtid måste man ju oxå göra. Men kanske måste jag inte ha hela vägen utstakad omgående? För jag vill gärna ha det så.

Något annat som jag inte pratat så mycket om på terapin förut är mina tankar om ensamheten och tron på att jag för alltid kommer att vara ensam. Har inte riktigt vågat "avslöja" mig själv tidigare tror jag, men jag orkar inte bära på tankarna längre. Vi pratade mycket om det. Att jag måste avbryta de negativa tankarna och istället säga till mig att: Jag duger som jag är! Jag lovade att försöka och jag ska, men det är så så svårt. Det är djupt begravt i mig att jag redan är utvald till att "bli över", och det enda jag ser är bevis på att det är så. I mig känns det hopplöst, även om människor runt mig säger att det inte är så, men jag kan inte se något annat. Hur jag ska vända dom tankarna är för mig obegripligt. Jag hör orden att det sitter i mig själv, att jag utesluter mig själv med mina tankar och mitt beteende. Det låter logiskt om jag tänker till på det, men jag vägrar tro på det. Jag har många "bevis" som jag kan rabbla för att bevisa motsatsen för den som försöker få mig att tro något annat. Jag fick upp ett litet hopp igen förut, men bara för att återigen falla hårt ner i marken. Är inte det ytterligare ett bevis på att jag är över? Att jag inte är en person någon vill ha? Jo för mig är det mycket tydliga bevis, och jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen. Jag mår ju redan dåligt, varför riskera att må ännu sämre? Så jag sluter mig i mig och mitt. Det känns som det är lika bra. Jag är över 30 och det känns som jag missat mitt liv. Det är försent för att "komma ikapp". Hur ska jag kunna tänka annorlunda? Jag måste försöka, och jag tänker försöka, jag vet bara inte hur.

Innehållslös

Idag är bara en konstig dag. Egentligen svårt att sätta ord på varför men den känns så upp och ner, rastlös på något vis. Sover fortfarande dåligt så halva dagen försvann idag med, sen lyckades jag ändå på något vis få garderoberna rensade och det gjorde mig inte totalt slut. Vilket är bra såklart. Ett par timmar senare är ångesten och oron över mig, bara sådär. Börjar gråta utan anledning igen, känner mig totalt tom inombords. Det är bara jobbigt. Jag känner mig isolerad utan kontakt. Hela mitt jag skriker efter närhet, men jag vet att det inte är något jag kan få. Det är som en värk i hela kroppen, och den ger mig ångest så jag blir illamående. Känner mig så otroligt innehållslös.

Fick äntligen ny tid för terapin idag, ska dit på fredag. Senaste gången blev inställd, så jag har inte varit där sedan före jul. Ska bli så underbart skönt, har så mycket lagrat inom mig så jag klarar inte av att bära det mycket längre. Ibland vill jag bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika. Protestera. Känns som om någon står ovanför mig och pressar mig ner mot marken. Trycker ner mig i golvet. Som att säga att det är där jag ska vara, att jag inte ska försöka resa mig uppåt. Men jag försöker. Och det är väl ändå huvudsaken.

Hur länge kan en människa leva utan närhet? Den frågan kastas runt i mig idag. Jag kämpar så mycket jag orkar, men hur länge orkar jag? För det är så tufft, så tufft. En stor del av mig vill bara ge upp, men lyckligtsvis är det inte den största delen. Men jag är livrädd för den dagen då den delen börjar växa. För en dag kommer den att göra det. Om inte mitt liv ändras. Just nu känns det bara inte så ljust.

Dagens positiva: Jag har rensat ur mina garderober

Okejdag

Det är en okej dag idag. Iallafall på ett sätt. Visserligen hade jag svårt att somna igen, så jag sov alldeles för länge på dagen. Men jag har tagit mig till kontoret för att ta in posten iallafall. Ska gå och handla nu och sedan laga riktig mat. Inte alltid jag orkar det, vilket jag borde pga min diabetes. Gör jag inte det = dåligt samvete och så är rullen igång igen. Men ska försöka låta den här dagen vara en okejdag även om jag sov bort mesta av den.

Dagens positiva: Jag ska laga riktig mat

Positivt idag

Dagens positiva: Gick även idag en gång ner på byn och hem, trots att jag kände mig ganska trött.

Små positiva saker

Jag ska göra en kraftansträngning, eller en liten iallafall. Jag ska utmana mig själv. Varje dag ska jag försöka ta fram en positiv sak med dagen. Det kan vara vad som helst, stort eller litet. Men jag ska försöka hitta den lilla saken för var dag. Kanske kan det vara ett bidrag till att försöka att inte se allt lika nattsvart hela tiden? Jag hoppas det iallafall =)

Dagens positiva: Jag har promenerat ner till byn och hem igen.

Sömnlöshet och tankar

Kan inte sova, spelar ingen roll vad jag försöker med jag lyckas inte. Har inte kunnat sova på över en vecka nu. Började på nyårsdan, var vaken till klockan var över fem och sedan har det varit lika varje natt. Somnar inte förren runt kl. fem på morgonen. Helt slut på dagarna, orkar ingenting. Hur trött som helst på kvällen, men kan ändå inte sova när jag lägger mig. Fungerar snart inte längre. Känner mig som en zombie hela dagen. När jag inte kan sova kommer alla jobbiga tankar som ältas timme efter timme. Får mig oftast att börja gråta. Det är inga trevliga tankar. Det är dom vanliga om ensamheten förstås, dom har jag ju ständigt dag som natt. Men nu kommer även tankarna om att det kanske inte är värt att kämpa på. Jag börjar fantisera om situationer där jag skickar sms till någon vän och talar om att nu orkar jag inte mer, nu avslutar jag allt. Sen svarar jag inte när dom hör av sig. Det är inte att jag tänker göra det, utan det är mer för att jag tänker att jag vill kolla om någon bryr sig. Tomma hot. Vet inte vad det handlar om egentligen, varför jag vill skrämma upp folk som står mig nära... Känns som ett desperat skrik på hjälp på något vis, men jag vet inte hur. Kanske att jag måste ha en förändring, men inte klarar att genomföra den själv? Kanske för att skrika ut: Fatta... det här är allvar! Jag mår så här jävla dåligt!

Men vad skulle dom kunna göra åt det? Det är ju ändå den trista sanningen, det är bara jag som kan ändra på det. Det är kloka ord, visst. Jag hör dom på terapin, hör dom i mitt huvud. Men jag lyssnar inte, kan inte ta till mig dom. Vet hur jag bör leva, men klarar inte av att göra det. Har inte den energin. Herregud, jag kommer inte ens ihåg den dagen när jag sist kände Lycka. Lycka över mitt eget liv. Bara ordet är för mig skrattretande. Lycka = mitt liv? Haha stor chans för det liksom! Vad jag än tar mig till så går det ju i stöpet. Lyckas aldrig med någonting i mitt liv. Är bara att se på hur många jobb jag har bränt genom åren, för att nu stå här och inte ha chans på något mer. Att jag kan låta mig själv förfalla så fruktansvärt. Jag sitter och ser på, för jag orkar inte göra något åt det. Känns som att det inte är någon idé, det är iallafall kört. Kört för att det ska finnas ett liv till mig med i den här världen.

Har växt upp med tanken om att livet har en meningen, men tänk om det inte är så? Mitt liv kanske inte har någon mening? Mitt liv kanske är just att sitta ensam i en liten lägenhet och knappt gå utanför dörren om dagarna. Knappt prata med en människa på flera dar. Kanske mitt liv är till för att avskräcka andra för att hamna i samma situation? Ibland känns det så. Alltför ofta även. Tyvärr.

Finns.

Jag finns. Jag lever. Äter minsta möjliga för att inte bli för låg, men inget mer. Försöker iallafall få i mig vatten, om inget annat. Funderar på att titta djupt djupt ner i flaskan för att kunna glömma. Samma vemodiga skiva rullar i datorn, på mellanhög volym, i repeat. Ligger i soffan, ihopkrupen som en boll. Filt över. Tårar. Dag som natt, spelar ingen roll. Tiden finns inte. Orkar inte med världen. Orkar inte med livet. Vill bara segla bort.

Blandade känslor

Julen är en delad tid. Eller rättare sagt den ger så blandade känslor. Och inte bara julen utan även nyårsperioden. Jag har kommit fram till att det är perioden fram till jul som egentligen är min favorit, det som jag ser fram emot. Att få plocka fram stjärnor och ljusstakar, pynta och börja planera inför julen. Att bygga upp stämningen. Själva julen med dess firande framkallar väldigt delade känslor hos mig. Ibland känner jag mig osäker på om jag verkligen ska fira med familjen eller som jag ska stanna hemma för mig själv.

Jul och nyår innebär alltid starka tankar om ensamhet och innebär många tårar och tillfällen då jag väljer att gå undan för mig själv. Ensamhet är en stor orsak till min depression, och ingenting man så lätt bryter. Ensamhet är ingenting man tar sig ur på egen hand. Hela mitt liv har varit mycket ensamhet och ju äldre man blir desto hårdare och svårare är den. Hur kan jag då fundera på att vara ensam med jul och nyår? Jo just för att dessa perioder framkallar så mycket sorgsna känslor i samband med att alla samlas. För varje år är det något nytt som hänt, någon har fått barn, en annan har blivit sambo. Småkusinerna förlovar sig. Och varje år är jag ensam. Alltid ensam. Släkt har även slutat att fråga mig om jag träffat någon. Även dom har gett upp och insett att svaret alltid kommer att vara Nej. Jag ser i ögonen att man tycker synd om mig, stackars henne som alltid är ensam. Det känns så otroligt förnedrande. Jag ses inte som en hel människa eftersom jag är själv.

Jag bjuds inte längre med på träffar där man vet att alla andra som kommer är par. För det är inte normalt. Alla träffar någon, det vet ju alla. Men livet är inte så. Livet är inte rättvist. Jag är så fruktansvärt trött på att höra: "Det är väl klart du kommer att träffa någon". Att höra den meningen är som ett hån. Jag är så pass gammal att det skulle ha hänt om det någonsin ska ske. Vissa människor blir över, så är det bara. Men jag kräver inte att ni därute som aldrig haft problem att träffa någon ska förstå. För ni kan inte förstå. Ni kan inte förstå hur det känns att bli ratad gång på gång i över 15 år. Ja, för så lång tid handlar det om, om man ska räkna vuxen tid.

Tillslut sviker tron på att det ska hända. Jag låtsas att jag hoppas, att jag tror, men det gör jag inte. Inte längre. Men jag låtsas för att slippa allt medlidande. För att slippa höra klyschor som: "Han finns därute" och "Rätt som det är står han där". Tron finns inte mer. Bara kampen för att klara av att leva med ensamheten och vetskapen om en ensam framtid. Det innebär en enorm kamp varje dag, och tar det mesta av min energi. Därför kanske jag ofta verkar uppgiven. Men jag orkar inte så mycket mer än att kämpa mig vidare dag för dag. Jag måste ha saker att se fram emot, annars försvinner meningen med att leva. Och ifall någon av dom sakerna inte blir av, då faller jag hårt och det tar ett tag att komma upp igen. Jag kan känna mig sviken, fast det absolut inte är någons fel. Saker blir inställda, det är normalt. Men när inte resten av ens liv har så mycket mening blir den minsta sak väldigt stor.

Jag vet att det finns människor i min närhet som läser här, och jag hoppas att detta kan hjälpa er att förstå varför jag är som jag är ibland. Varför jag blir besviken och sur. Varför jag vägrar ens diskutera vissa möjligheter. Snälla ha överseende med mig. Jag älskar er och ni är min värld! Erat stöd uppskattas enormt även om ni inte alltid får höra det. Kanske kan det här även hjälpa någon annan att förstå någon i sin närhet. Jag hoppas det.

Jag önskar inget mer än att få hoppet och tron tillbaka igen. Men sker mirakel? Jag vet inte...