Terapi 080215

Sitter och försöker komma på vad vi egentligen pratade om. Känns som jag knappt kommer ihåg det pga alla tankar som snurrade runt resten av dan. Mina läxor från förra gången lyckades jag inte med. Det har inte blivit någon promenad tex. Jag har börjat ta sömntabletter, och visserligen gör de att jag somnar lättare och lite snabbare när jag lagt mig, men jag kommer fortfarande inte i säng så mycket tidigare än förut. Så det blir fortfarande alldeles för sent in på nätterna. Så den läxan fortsätter vidare till nästa gång. Den är även utökad till att jag ska försöka komma upp bättre på morgonen, lite tidigare för varje dag helst.

Läxa nr två är att skriva upp vad jag vill ha i mitt liv, vad jag vill göra. Något av en drömlista skulle man kunna säga. Vi pratade mycket om det, vad är det jag vill ha ut av mitt liv. Att det är något jag måste börja fokusera på. Jag har alltid ägnat mig åt att vara andra till lags i mitt liv, har alltid satts andras behov och krav före mina egna. Men att det nu är dags att sätta mig själv först för en gångs skull, och leva mitt liv på mitt sätt och inte på någon annans sätt. Har ingen aning om hur jag ska lyckas göra detta, men jag hoppas att det klarnar någon dag.

Pratade även om att jag redan har gett upp mitt liv, att jag inte längre har något hopp om att det någonsin blir bättre än så här. Att det känns som att mitt liv redan är kört, det blev inte mer än så här. Jag jämför mig själv alltid med andra och deras liv, och eftersom jag inte ens kommit hälften så långt i mitt som mina jämnåriga vänner ser jag det som ett misslyckande. För det anser jag att det är. När man är över 30 ska man inte sitta ensam i en liten lägenhet utan socialt liv. Så är inte livet. Iallafall inte om man är normal. Vilket då leder till att jag självklart ser mig som onormal. Och jag antar att det är det som jag är. Onormal. I min ålder ska man vara minst sambo, helst ska man även ha barn. Jag behöver bara titta mig omkring. Inte en enda person i min umgängeskrets är singel och dessutom har alla barn eller är på väg att få. Jag känner inte en enda person som lever som jag gör, det måste ju göra att mitt liv är onormalt. Annars skulle det ju finnas fler som mig runt om mig. Att det finns fler misslyckade människor som mig, det är jag väl medveten om, men ingen i min närhet.

Detta är något som är väldigt tufft för mig. Allting runt om mig visar på och påminner om att jag inte har lyckats få ett "liv". Att det liv som jag lever är onormalt för en människa i min ålder. Det är inga lätta tankar och känslor att bära. Jag unnar mina vänner all lycka i världen, och jag är otroligt glad för att deras liv utvecklats så bra och för att de har fått eller ska få möjligheten att leva i en familj. En egen familj. Det är något som jag aldrig kommer att få göra, och jag har väldigt svårt att hantera den vissheten. Hur glad jag än är för dem så kan jag inte hjälpa att det gräver djupa hål i mig själv personligen. Att se deras lycka är en daglig påminnelse om det som jag aldrig kommer att få. Jag kan nämligen inte få det. Det är inte mer än ett halvår sedan en läkare talade om för mig att eftersom läkarna inte har skickat mig till rätt ställe från början, så har det nu gått så långt att mina möjligheter att få barn är så gott som försvunna. Hade man skickat mig till specialist när mina problem började för över tio år sedan hade det inte varit så idag. Men istället valde man att ge mig penicillin istället för att undersöka vidare. Och nu har jag inte längre möjlighet till en egen familj. Så det är inte att jag säger det jag säger för att jag tycker synd om mig själv, det är sanningen. Och att då försöka dela lyckan med alla runt mig som går igenom denna underbara händelse som ett barn är, det är så otroligt tufft. Att jag får vara med och dela deras värld betyder otroligt mycket för mig, men i slutändan kan det tyvärr inte ersätta verkligheten.

Sa på terapin idag att jag mer och mer tappar meningen med livet. Att jag ibland känner att det bästa ändå kanske vore att göra så att allt elände försvinner. Eftersom jag alltid är deppad ändå är jag ju inte direkt någon social person att umgås med, och jag ser det mesta negativt i tillvaron. Så jag förstår att man inte i första hand väljer att umgås med mig. Jag skulle inte heller välja att vara med den negativa personen jämt, finns ingen som orkar med det. Så kanske är ensamheten det jag ska ha trots allt. Hur svårt det än är att förlika sig med den tanken, så kanske det är meningen med mitt liv. Något måste ju vara det dåliga exemplet med, alla kan inte vara det bra. Ibland blir jag bara så ledsen över att den personen fick lov att vara jag...

Läxor till nästa gång:

* Göra Drömlista
* Få bättre ordning på mina tider
* Boka in en promenad i veckan