Blandade känslor

Julen är en delad tid. Eller rättare sagt den ger så blandade känslor. Och inte bara julen utan även nyårsperioden. Jag har kommit fram till att det är perioden fram till jul som egentligen är min favorit, det som jag ser fram emot. Att få plocka fram stjärnor och ljusstakar, pynta och börja planera inför julen. Att bygga upp stämningen. Själva julen med dess firande framkallar väldigt delade känslor hos mig. Ibland känner jag mig osäker på om jag verkligen ska fira med familjen eller som jag ska stanna hemma för mig själv.

Jul och nyår innebär alltid starka tankar om ensamhet och innebär många tårar och tillfällen då jag väljer att gå undan för mig själv. Ensamhet är en stor orsak till min depression, och ingenting man så lätt bryter. Ensamhet är ingenting man tar sig ur på egen hand. Hela mitt liv har varit mycket ensamhet och ju äldre man blir desto hårdare och svårare är den. Hur kan jag då fundera på att vara ensam med jul och nyår? Jo just för att dessa perioder framkallar så mycket sorgsna känslor i samband med att alla samlas. För varje år är det något nytt som hänt, någon har fått barn, en annan har blivit sambo. Småkusinerna förlovar sig. Och varje år är jag ensam. Alltid ensam. Släkt har även slutat att fråga mig om jag träffat någon. Även dom har gett upp och insett att svaret alltid kommer att vara Nej. Jag ser i ögonen att man tycker synd om mig, stackars henne som alltid är ensam. Det känns så otroligt förnedrande. Jag ses inte som en hel människa eftersom jag är själv.

Jag bjuds inte längre med på träffar där man vet att alla andra som kommer är par. För det är inte normalt. Alla träffar någon, det vet ju alla. Men livet är inte så. Livet är inte rättvist. Jag är så fruktansvärt trött på att höra: "Det är väl klart du kommer att träffa någon". Att höra den meningen är som ett hån. Jag är så pass gammal att det skulle ha hänt om det någonsin ska ske. Vissa människor blir över, så är det bara. Men jag kräver inte att ni därute som aldrig haft problem att träffa någon ska förstå. För ni kan inte förstå. Ni kan inte förstå hur det känns att bli ratad gång på gång i över 15 år. Ja, för så lång tid handlar det om, om man ska räkna vuxen tid.

Tillslut sviker tron på att det ska hända. Jag låtsas att jag hoppas, att jag tror, men det gör jag inte. Inte längre. Men jag låtsas för att slippa allt medlidande. För att slippa höra klyschor som: "Han finns därute" och "Rätt som det är står han där". Tron finns inte mer. Bara kampen för att klara av att leva med ensamheten och vetskapen om en ensam framtid. Det innebär en enorm kamp varje dag, och tar det mesta av min energi. Därför kanske jag ofta verkar uppgiven. Men jag orkar inte så mycket mer än att kämpa mig vidare dag för dag. Jag måste ha saker att se fram emot, annars försvinner meningen med att leva. Och ifall någon av dom sakerna inte blir av, då faller jag hårt och det tar ett tag att komma upp igen. Jag kan känna mig sviken, fast det absolut inte är någons fel. Saker blir inställda, det är normalt. Men när inte resten av ens liv har så mycket mening blir den minsta sak väldigt stor.

Jag vet att det finns människor i min närhet som läser här, och jag hoppas att detta kan hjälpa er att förstå varför jag är som jag är ibland. Varför jag blir besviken och sur. Varför jag vägrar ens diskutera vissa möjligheter. Snälla ha överseende med mig. Jag älskar er och ni är min värld! Erat stöd uppskattas enormt även om ni inte alltid får höra det. Kanske kan det här även hjälpa någon annan att förstå någon i sin närhet. Jag hoppas det.

Jag önskar inget mer än att få hoppet och tron tillbaka igen. Men sker mirakel? Jag vet inte...