Dagbok 31 mars

Idag har det bara sovits, vaknade och insåg att förkylningen som legat på lut brutit ut. Får se om den blir värre imorrn. Ångesten ligger där bakom, men har inte brutit ut totalt idag. Peppar peppar. Är fruktansvärt slut och har sovit i omgångar hela dagen. Men det beror troligtvis på förkylningen. Orolig för nästäppan ska bli värre, eftersom det oftast ger mig panik. Hoppas jag kan hålla den undan någorlunda. Försöka se lite till på tv, sen blir det sängen igen.

Start för Dagbok

Har äntligen fått tid hos den privata KBT kliniken. Känns bra och jag hoppas verkligen detta kan ge effekt. Lite rädd samtidigt, vet ju inte vad detta startar och är orolig att jag kommer att bli sämre först. Förstår ju att det troligen blir så, för att det sedan ska kunna vända, men jag orkar bara inte bli sämre, är ju redan på gränsen. Hur som helst, en del i terapin är att jag ska försöka föra en dagbok om hur mina dagar är. Tänkte göra det skriftligt, men har inte fixat någon bok att skriva i, så jag börjar här så jag iallafall har det nedskrivet nånstans. Så i nästa inlägg startar jag Dagboken.

Hur är det annars då? Sämre igen, har haft jobbigt med andningen och tryck i bröstet så gott som dagligen den senaste veckan. Har inte haft så mycket ork att göra saker, utan har mest blivit liggandes. Har dock haft två "bra" steg i veckan. Har lyckats göra en promenad med hunden, längre bort än jag varit på flera månader. Det gjorde mig glad. Både fram och tillbaka utan större problem. Skönt väder och jag kunde till och med njuta lite av promenaden. Så pass så jag tog mig en liten extra minitur för att fotografera lite. Hur skönt som helst! Dom små stunderna som det funkar är guld värda! Sen igår fredag var jag barnvakt åt mina syskonbarn och vi hade pysselkväll. Jag orkade igenom och hade riktigt skoj. Även fast vi höll på i flera timmar och det var 3 barn i åldrarna 8, 4 och 1. Lagade middag och allt =) Visserligen gjorde det att kroppen ändå vart slut (även om jag inte blev dålig), så idag bröt dunderförkylningen ut. Så nu ligger jag sjuk oxå. Jag hoppas bara att det inte är influensan eftersom jag pga min diabetes då kan bli tvungen att läggas in. Men jag proppar i mig all c-vitamin som går att hitta haha =) Värsta biten är att eftersom ångesten sätter sig på min andning, så får jag panik när jag blir täppt i nästan :/ Hjärnan klarar inte att skilja på signaler från nästäppa och svårt att få luft, så när jag blir helt täppt kommer paniken för att jag "förlorar" en luftväg. Men, kämpa kämpa...

En massa tankar...

Gått två månader sen jag skrev nu. Är inte helt stillaliggandes längre, utan klarar att sitta uppe och pyssla lite iallafall. Till och med ta mig ut litegrann emellanåt. Men vissa dagar är det sämre och ingenting funkar, och då blir jag liggandes. Men jag måste försöka tänka att det får vara så, jag blir inte mirakulöst frisk på ett kick, utan det tar tid. Enormt med tid. Jag har dåliga dagar då jag inte orkar någonting överhuvudtaget och det är OK. Jag måste låta det vara ok. Men just nu är jag bara så less. Vad är det för fel på sjukvården när den aldrig fungerar??? Jag skulle få börja KBT efter nyår sa min läkare, vi skulle även titta på andra mediciner. Efter nyår försökte jag förgäves komma i kontakt med honom, gick inte. Tillslut fick jag nog och gick till Enhetschefen, och då rullade det till. Trodde jag iallafall. Hon fixade så jag fick tid hos en annan läkare. Min läkare var utlånad till en annan avdelning, och ingen hade tagit över mig av någon anledning. Jag var dessutom helt utan pengar för andra månaden i rad, eftersom den första läkaren skulle fixa nytt sjukintyg i november, vilket det visade sig att han inte gjort. Hon fixade dock till detta. Det är ett plus. KBT:n visade det sig dock vara ett års väntetid på.

Efter ett par veckor fick jag tillslut ny läkartid hos ny läkare. Lät jättebra och kände att äntligen försöker man nåt. KBT:n var det fortfarande ett års väntetid på, men man skulle sätta in ny medicin så fort som möjligt och var förvånad över att detta inte gjorts tidigare när jag hade gått så här i mer än ett år. Hon skulle ringa mig när allt var klart, vilket förhoppningsvis skulle bli samma vecka. Ville inte förlänga sjukintyget eftersom jag kunde må mycket bättre i slutet av mars, så det kanske inte skulle behövas. Ok tänkte jag, vi försöker. Veckan gick, inget samtal. Veckan efter träffade jag min kurator i slutet av veckan och frågade då om hon visste nåt. Fick då veta att hon skickat ett brev till mig, trots att jag talat om att jag förnärvarande inte bodde hemma och bara kunde nås på telefon, i detta brev fanns en utvärdering jag skulle skicka in (MADRAS) och sen skulle jag få den nya medicinen. Detta var för två veckor sedan. Har fortfarande inte hört ett ord, inte heller fått någon medicin. Skulle få ny tid i slutet av mars för utvärdering, men det blir ju svårt att utvärdera en medicin som jag aldrig fått! Blir så JÄVLA trött rent ut sagt. Vad är problemet?? Vill dom att jag ska leva så här? Varför lovar dom alltid saker som aldrig sker?

Jag har nu vänt mig till en privat KBTklinik och står i kö där för terapi. Jag hoppas verkligen dom hör av sig snart så jag kan börja där. Tycker bara det är så fruktansvärt att man inte ska kunna få hjälp när livet försvinner för en. Klarar inte att leva hemma i min egen lägenhet, klarar knappt att gå ut, har dagliga attacker men tydligen är jag inte tillräckligt sjuk för att man ska ta det på allvar. Nej, då måste jag tydligen säga att jag vill ta mitt liv, då kan man sätta in andra resurser. Ska jag verkligen behöva ljuga om en sådan sak för att få hjälp? Det är skrämmande.

Har på sista tiden, de senaste veckorna, även börjar få rena utbrott, eller sammanbrott kanske man ska kalla det. Det första kom när jag upptäckte att min hundvalp fått tag på en medicintub med kräm och tuggade sönder den totalt. Den var av metall och han hade fått i sig av krämen. För det första slog ju paniken till, men övergick istället till att jag helt plötsligt finner mig själv sittandes på golvet, skriker rätt ut och storgråter. Och jag kunde inte sluta gråta. Jag grät så jag tjöt. När det äntligen la sig var jag totalt slut på alla krafter, och det satt i resten av dagen. Kroppen var tömd och givetvis slog då en stark attack till senare på kvällen.

Likadant var det igår. Var ute och gick med hunden i skogen bakom huset, och paniken kom. Försökte allt för att lugna mig och försöka ta mig hem, men fick inte hunden med mig. Han skulle bara busa och leka, och det är klart han är ju valp. Paniken slog då till och jag fick inte luft. Försökte ringa en närstående men ingen svarade. Mer panik. Lyckades ändå ta mig hem med hunden på nåt vis och in och kröp ihop i soffan med skor, kläder, hund och koopel. Och där bröt jag fullständigt ihop. Blev så rädd för mig själv att jag ringde min mamma på jobbet. Hon hörde inte vad jag sa, utan bara att jag grät hysteriskt, så hon kastade sig från jobbet och hem till mig. Jag låg bara i en liten hög och skakade av gråt. Och samma visa igen. Totalt slutkörd efteråt, och en stor attack slog till på kvällen. Otäckt, men samtidigt förstår jag att det slår till eftersom jag inte har den minsta lilla motståndskraft kvar i kroppen efter sammanbrottet. Vet inte längre vad som händer med mig? Hör detta till? Är det ångesten detta oxå eller är det nåt annat? Orkar inte. Är det för att jag har bättre dagar ibland och då måste det ta sig ut nån annan väg?? Fattar inte.