Hur länge orkar man?

Vet inte hur jag ska klara av det här :( Jag har visserligen inlett KBT nu, dock privat eftersom väntetiden är så lång inom landstinget. Men så länge jag inte har min omgivning med mig "på tåget" som hon sa på terapin sist, så blir det svårt att komma framåt. Och det är det jag inte har. Omgivningen med på tåget alltså. Det finns ingen förståelse kvar längre. Jag har gått mer än ett år så här nu, och jag känner, hör och märker hur människor runt mig drar sig undan, de orkar inte höra att jag mår dåligt längre. Jag är "jobbig", jag ser till att bara må dåligt "när det passar mig", jag "borde ju ha blivit bättre nu om det verkligen var något fel från början". Ja, gliringarna är många :(  Jag tillfrågas inte att följa med på saker längre. Det är knappt man hör av sig till mig mer, jag är ju ändå bara så negativ. Men när ens vardag bara består av ångest, panikattacker och jobbigt att andas, så är det inte så lätt att se på dagen, eller livet för den delen, med glädje och lycka. När man kämpar från morgon till kväll med att bara få finnas till, då tryter orken. När jag måste tänka på hur jag andas varje minut, då är det inte lätt att skutta fram och låtsas att allt är toppen. Ingen som inte upplevt detta på riktigt själv, kan förstå hur det känns. Man kan inte ens tänka sig hur det skulle kunna vara.

Jag är så pass dålig i min ångest och mina panikattacker att jag inte klarar av att bo hemma i min lägenhet. Jag har alltså fått flytta hem till mina föräldrar. Och dom orkar inte längre. När jag blir riktigt dålig, får en enorm panikattack med andningssvårigheter, är enda utvägen för mig att ringa SOS. Ibland får jag åka in akut, ibland kommer ambulansen förbi och tar prover mm. Och andra gånger räcker det förhoppningsvis med att jag får prata med sjukvårdspersonal. Men, jag förbjuds att ringa i dessa lägen. Sist jag mådde så pass dåligt (var ett litet tag sen nu peppar peppar), och jag tog telefonen för att få hjälp stod min mamma i dörren till rummet och skrek åt mig att jag fick inte ringa, "Det är ju inga fel på dig, varför ska du ringa och skämma ut dig"! Gå ut och gå! Sluta, Sluta!" 

För dom som vet vad en enormt stor panikattack innebär förfäras med mig just nu. Att någon står och skriker på dig, och talar om för dig att ditt beteende just nu inte är acceptabelt, är det absolut sämsta, värsta någon kan göra. Om något gör det bara den personen värre och ökar panikattacken. Eller som den gången jag fick en sån stor attack i bilen när min pappa var med. Jag ringer SOS, får vänta på sjuksköterska medan han sitter bredvid och skriker att han inte orkar mer och att han lika gärna kan köra ihjäl oss så han slipper det här. Behöver jag ens säga att jag snabbt var inne i ett hyperventilerande tillstånd där jag var minuter från att svimma av?

Och det är alltså den här omgivningen jag måste få med mig "på tåget", för att min återupphämtning ska fungera tillfredsställande. Dom behöver vara med och stötta och hjälpa för att jag ska orka kämpa mig igenom detta. Hur ska jag klara av att få dem att förstå? Måste ta upp det på terapin nästa gång. Tror inte jag klarar av det, utan det måste nog till ett möte mellan oss alla där dom för förklarat för sig var det är som händer med mig. Sist ambulansen var här, pratade dom med min mamma om att hon måste låta mig ringa när jag behöver. Att dom gärna åker hit och pratar lite med mig och hjälper mig i dom situationerna. Tror hon förstod lite då iallafall. Men det behövs nog mer.

Det man som närstående kan göra vid en attack är att bara vara där. Man behöver inte säga något, bara finnas i rummet. I närheten. Man kan stryka personen över håret, över armen. Visa att man finns. För det inger trygghet, och det är trygghet man behöver känna. Trygghet och lugn. Inget som stressar situationen. Något man inte ska göra, iallafall när det gäller mig, är att försöka hålla om mig och krama mig. Det gör det bara sämre. Eftersom jag känner svårigheter att andas och redan är väldigt spänd och ihopkrupen antagligen, så gör detta bara att jag trycks ihop ännu mer. Och trycket över bröstet och obehaget blir enbart värre. När någon försöker göra detta, så skakar jag ofta bort den personen. Med detta menar jag inget illa, även om jag inte säger det just då. I en sådan attack finns inte andningen till att orka prata, så prata inte så mycket med mig. Fråga inte hur det är, vad det är som händer, vad du kan göra etc. Bara sitt där. Håll en hand på min arm. Kanske hämta ett glas iskallt vatten. Mer än så behövs inte. Oftast =)

Inlägget blev långt, men jag känner även att det ändrade ton på slutet. Jag var arg, ledsen och besviken när jag började skriva, men själva skrivandet i sig självt lugnar. Jag reder ut tankar som jag inte kan reda ut på andra sätt, jag får sätta mina känslor i print. Och det behövs nu och då. Jag har alltid haft lättare att skriva av mig än att prata. Jag har visserligen blivit betydligt bättre på pratandet efter alla år i terapisamtal, men jag kan ändå inte uttrycka mig lika bra som jag kan i skrift. Känns skönt hur som helst =)

Vet inte om det är någon som är in här och läser? Jag skriver visserligen för mig själv, men det är ändå en blogg så möjligheten att någon hittar hit är ju inte helt oskriven. För i så fall har jag en fråga till er, en sak jag funderar över? Ska jag fortsätta hålla den här bloggen för mig själv, eller ska jag lämna adressen till min terapeut? Vet inte hur jag ska göra. På ett sätt bör jag kanske inte lämna ut mig helt, men å andra sidan kan hon snappa upp saker här som jag kanske inte lyckas få ur mig på terapin? Eller jag kanske ska skriva ut inlägg som jag känner innehåller saker som jag egentligen bör dela på terapin. Ska fundera på saken iallafall =)

Helvetes jävla skitliv!

Jag orkar inte. Vill inte mer. Jag kommer aldrig bli bättre så länge jag behandlas så enormt nervärderande, jag är inte värd ett ruttet lingon. Allt jag gör är fel. Jag får utskällningar och glåpord för att jag inte orkar, för att jag mest ligger. Jag försöker ta mig upp, försöker göra något för att visa att jag kämpar, för att visa att jag inte alls struntar i precis allt. Och vad händer? Jag blir utskälld och hånad för att jag använt saker, för att jag inte hunnit plocka undan innan jag blev dålig igen, för att jag bara ställer till och försöker göra saker som iallafall bara är löjligt och inte betyder något. Jag kan väl gå ut och GÅ istället! Eller åtminstone städa eller diska eller torka fönster eller, eller, eller...

Jag ligger mest hela dagarna, för min ångest gör att jag har så jobbigt att andas. Gör jag nåt så jag blir andfådd, får jag sån panik så jag oftast får ringa akut till SOS. Men för guds skull, ut och GÅ kan jag väl ändå göra, jag kanske till och med blir frisk!

Jag VILL INTE BLI HÅNAD OCH FÖRLÖJLIGAD längre. Jag är inte stolt över hur jag mår, jag VILL INTE må så här! Jag kan inte bara "må bra" helt plötsligt :( Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att förstå??? Jag kan inte vrida på en knapp så är allt över och livet är tipptopp.

Ska det vara så fruktansvärt svårt att ha lite tålamod, att stötta istället för att stjälpa?

Dagbok 31 mars

Idag har det bara sovits, vaknade och insåg att förkylningen som legat på lut brutit ut. Får se om den blir värre imorrn. Ångesten ligger där bakom, men har inte brutit ut totalt idag. Peppar peppar. Är fruktansvärt slut och har sovit i omgångar hela dagen. Men det beror troligtvis på förkylningen. Orolig för nästäppan ska bli värre, eftersom det oftast ger mig panik. Hoppas jag kan hålla den undan någorlunda. Försöka se lite till på tv, sen blir det sängen igen.

Start för Dagbok

Har äntligen fått tid hos den privata KBT kliniken. Känns bra och jag hoppas verkligen detta kan ge effekt. Lite rädd samtidigt, vet ju inte vad detta startar och är orolig att jag kommer att bli sämre först. Förstår ju att det troligen blir så, för att det sedan ska kunna vända, men jag orkar bara inte bli sämre, är ju redan på gränsen. Hur som helst, en del i terapin är att jag ska försöka föra en dagbok om hur mina dagar är. Tänkte göra det skriftligt, men har inte fixat någon bok att skriva i, så jag börjar här så jag iallafall har det nedskrivet nånstans. Så i nästa inlägg startar jag Dagboken.

Hur är det annars då? Sämre igen, har haft jobbigt med andningen och tryck i bröstet så gott som dagligen den senaste veckan. Har inte haft så mycket ork att göra saker, utan har mest blivit liggandes. Har dock haft två "bra" steg i veckan. Har lyckats göra en promenad med hunden, längre bort än jag varit på flera månader. Det gjorde mig glad. Både fram och tillbaka utan större problem. Skönt väder och jag kunde till och med njuta lite av promenaden. Så pass så jag tog mig en liten extra minitur för att fotografera lite. Hur skönt som helst! Dom små stunderna som det funkar är guld värda! Sen igår fredag var jag barnvakt åt mina syskonbarn och vi hade pysselkväll. Jag orkade igenom och hade riktigt skoj. Även fast vi höll på i flera timmar och det var 3 barn i åldrarna 8, 4 och 1. Lagade middag och allt =) Visserligen gjorde det att kroppen ändå vart slut (även om jag inte blev dålig), så idag bröt dunderförkylningen ut. Så nu ligger jag sjuk oxå. Jag hoppas bara att det inte är influensan eftersom jag pga min diabetes då kan bli tvungen att läggas in. Men jag proppar i mig all c-vitamin som går att hitta haha =) Värsta biten är att eftersom ångesten sätter sig på min andning, så får jag panik när jag blir täppt i nästan :/ Hjärnan klarar inte att skilja på signaler från nästäppa och svårt att få luft, så när jag blir helt täppt kommer paniken för att jag "förlorar" en luftväg. Men, kämpa kämpa...

En massa tankar...

Gått två månader sen jag skrev nu. Är inte helt stillaliggandes längre, utan klarar att sitta uppe och pyssla lite iallafall. Till och med ta mig ut litegrann emellanåt. Men vissa dagar är det sämre och ingenting funkar, och då blir jag liggandes. Men jag måste försöka tänka att det får vara så, jag blir inte mirakulöst frisk på ett kick, utan det tar tid. Enormt med tid. Jag har dåliga dagar då jag inte orkar någonting överhuvudtaget och det är OK. Jag måste låta det vara ok. Men just nu är jag bara så less. Vad är det för fel på sjukvården när den aldrig fungerar??? Jag skulle få börja KBT efter nyår sa min läkare, vi skulle även titta på andra mediciner. Efter nyår försökte jag förgäves komma i kontakt med honom, gick inte. Tillslut fick jag nog och gick till Enhetschefen, och då rullade det till. Trodde jag iallafall. Hon fixade så jag fick tid hos en annan läkare. Min läkare var utlånad till en annan avdelning, och ingen hade tagit över mig av någon anledning. Jag var dessutom helt utan pengar för andra månaden i rad, eftersom den första läkaren skulle fixa nytt sjukintyg i november, vilket det visade sig att han inte gjort. Hon fixade dock till detta. Det är ett plus. KBT:n visade det sig dock vara ett års väntetid på.

Efter ett par veckor fick jag tillslut ny läkartid hos ny läkare. Lät jättebra och kände att äntligen försöker man nåt. KBT:n var det fortfarande ett års väntetid på, men man skulle sätta in ny medicin så fort som möjligt och var förvånad över att detta inte gjorts tidigare när jag hade gått så här i mer än ett år. Hon skulle ringa mig när allt var klart, vilket förhoppningsvis skulle bli samma vecka. Ville inte förlänga sjukintyget eftersom jag kunde må mycket bättre i slutet av mars, så det kanske inte skulle behövas. Ok tänkte jag, vi försöker. Veckan gick, inget samtal. Veckan efter träffade jag min kurator i slutet av veckan och frågade då om hon visste nåt. Fick då veta att hon skickat ett brev till mig, trots att jag talat om att jag förnärvarande inte bodde hemma och bara kunde nås på telefon, i detta brev fanns en utvärdering jag skulle skicka in (MADRAS) och sen skulle jag få den nya medicinen. Detta var för två veckor sedan. Har fortfarande inte hört ett ord, inte heller fått någon medicin. Skulle få ny tid i slutet av mars för utvärdering, men det blir ju svårt att utvärdera en medicin som jag aldrig fått! Blir så JÄVLA trött rent ut sagt. Vad är problemet?? Vill dom att jag ska leva så här? Varför lovar dom alltid saker som aldrig sker?

Jag har nu vänt mig till en privat KBTklinik och står i kö där för terapi. Jag hoppas verkligen dom hör av sig snart så jag kan börja där. Tycker bara det är så fruktansvärt att man inte ska kunna få hjälp när livet försvinner för en. Klarar inte att leva hemma i min egen lägenhet, klarar knappt att gå ut, har dagliga attacker men tydligen är jag inte tillräckligt sjuk för att man ska ta det på allvar. Nej, då måste jag tydligen säga att jag vill ta mitt liv, då kan man sätta in andra resurser. Ska jag verkligen behöva ljuga om en sådan sak för att få hjälp? Det är skrämmande.

Har på sista tiden, de senaste veckorna, även börjar få rena utbrott, eller sammanbrott kanske man ska kalla det. Det första kom när jag upptäckte att min hundvalp fått tag på en medicintub med kräm och tuggade sönder den totalt. Den var av metall och han hade fått i sig av krämen. För det första slog ju paniken till, men övergick istället till att jag helt plötsligt finner mig själv sittandes på golvet, skriker rätt ut och storgråter. Och jag kunde inte sluta gråta. Jag grät så jag tjöt. När det äntligen la sig var jag totalt slut på alla krafter, och det satt i resten av dagen. Kroppen var tömd och givetvis slog då en stark attack till senare på kvällen.

Likadant var det igår. Var ute och gick med hunden i skogen bakom huset, och paniken kom. Försökte allt för att lugna mig och försöka ta mig hem, men fick inte hunden med mig. Han skulle bara busa och leka, och det är klart han är ju valp. Paniken slog då till och jag fick inte luft. Försökte ringa en närstående men ingen svarade. Mer panik. Lyckades ändå ta mig hem med hunden på nåt vis och in och kröp ihop i soffan med skor, kläder, hund och koopel. Och där bröt jag fullständigt ihop. Blev så rädd för mig själv att jag ringde min mamma på jobbet. Hon hörde inte vad jag sa, utan bara att jag grät hysteriskt, så hon kastade sig från jobbet och hem till mig. Jag låg bara i en liten hög och skakade av gråt. Och samma visa igen. Totalt slutkörd efteråt, och en stor attack slog till på kvällen. Otäckt, men samtidigt förstår jag att det slår till eftersom jag inte har den minsta lilla motståndskraft kvar i kroppen efter sammanbrottet. Vet inte längre vad som händer med mig? Hör detta till? Är det ångesten detta oxå eller är det nåt annat? Orkar inte. Är det för att jag har bättre dagar ibland och då måste det ta sig ut nån annan väg?? Fattar inte.

Jobbiga dagar

Dåliga dagar. Igen. Eller rättare sagt, jag har insett att jag har både dåliga och bättre dagar, tidigare var det enbart dåliga. Jag har faktiskt haft ett par dagar runt jul och efter som jag funkar någorlunda. Med det menar jag att jag har haft lite energi och kunnat pyssla och göra små saker. Men igår började det gå neråt igen, ingen ork, trycket var tillbaka och andningen tog emot igen. Och ännu mer idag. Är så mycket jag vill göra, men orkar ingenting. Bara ligger igen. Tar det så hårt, men jag försöker verkligen se det bra i det. Att jag faktiskt haft några dagar som inte varit rent helvete. Jag bara hoppas på att de här två dagarna är en dipp, och att jag kan få känna lite energi snart igen.

Är så trött på att bara ligga. Måste jag upp för att svara i telefon, eller släppa ut hunden eller liknande tar det emot nåt så enormt. Likaså måltiderna, dom är åter igen lite jobbiga. När jag mått så här dåligt har jag haft svårt att sitta med vid bordet och äta, jag får panik. Sätter jag mig däremot i soffan funkar det bättre. Det har jag inte känt på nån vecka nu, fast idag börjar det komma igen. MÅSTE tänka att det är bara idag, imorgon är en ny dag som är bättre igen. Måste, måste, måste!

Nytt år

Nyårsafton. Många blandade känslor. Jag brukar vanligen deppa till på nyårsafton, för jag har aldrig haft nån tilltro till att nästa år ska bli bättre. Men i år hoppas jag av hela mitt hjärta att ångesten börjar trappa av. Orkar inte gå så här ännu längre. Jag har gått ett år nu och spiralen går bara neråt. Snälla låt den vända nu nästa år. Jag hoppas så mycket så jag får tårar i ögonen. Vill inte behöva kämpa varje dag i ett år till. Jag vill leva igen, komma hem till mitt. Leva MITT liv. Få vara glad iallafall en liten stund. Känna att jag fungerar. Om jag aldrig får någon ro, hur ska jag orka kämpa? Vill bara få må bra igen.