fredag 25 januari 2008

Terapi 080125

Såg verkligen fram emot den här terapisessionen eftersom det var så länge sen. Plus att jag är inne i en ordentlig svag period så jag behövde verkligen få prata om saker och ting. Pratade om min dygnsrytm som är helt staställd, så det är en av mina läxor. Jag måste börja ta sömntabletterna och försöka komma in i normala tider igen. Jag har "avvaktat" med att ta dem för jag vill klara av att ändra mina tider på egen hand, men det är dags att erkänna att jag inte klarar av det själv. På hela januari månad är det bara någon enstaka natt jag somnat innan kl. 04-05, och det kan inte fortsätta så här. När jag inte sover ordentligt, samt sover bort halva dagarna blir ju allt lidande och desto sämre mår jag. Så det är läxa 1. Jag måste även försöka sysselsätta mig dagligen, så det inte bara blir tv och dator eftersom jag inte orkar mer. Jag behöver komma ut och få energi, för jag får den inte av att bara sitta hemma. Det är läxa nr 2. Att nästan vecka ska jag ha en inbokad promenad. Det räcker att börja så, och inte sätta upp mål att jag ska gå ut och gå varje dag, för det kommer inte att hålla och så blir jag besviken. Måste lära mig att sätta upp rimliga mål och jobba mig uppåt. Så en promenad nästa vecka ska jag klara av är det meningen. Tänk att det kan kännas som en sådan enorm uppgift, men i mitt liv är det enormt om jag lyckas promenera en dag i veckan just nu.

Pratade även om mina tankar om livet och framtiden, som känns helt tomma. För några månader sedan var jag helt säker på att jag skulle flytta och byta miljö och försöka starta om. Nu vet jag ingenting mer. Vet inte hur jag vill, vart jag ska bo eller vad jag vill göra. Egentligen borde jag försöka släppa alla dom tankarna för ett tag och leva i dagen, men det är så svårt eftersom jag längtar så mycket efter ett mer "normalt" liv. Och planera sin framtid måste man ju oxå göra. Men kanske måste jag inte ha hela vägen utstakad omgående? För jag vill gärna ha det så.

Något annat som jag inte pratat så mycket om på terapin förut är mina tankar om ensamheten och tron på att jag för alltid kommer att vara ensam. Har inte riktigt vågat "avslöja" mig själv tidigare tror jag, men jag orkar inte bära på tankarna längre. Vi pratade mycket om det. Att jag måste avbryta de negativa tankarna och istället säga till mig att: Jag duger som jag är! Jag lovade att försöka och jag ska, men det är så så svårt. Det är djupt begravt i mig att jag redan är utvald till att "bli över", och det enda jag ser är bevis på att det är så. I mig känns det hopplöst, även om människor runt mig säger att det inte är så, men jag kan inte se något annat. Hur jag ska vända dom tankarna är för mig obegripligt. Jag hör orden att det sitter i mig själv, att jag utesluter mig själv med mina tankar och mitt beteende. Det låter logiskt om jag tänker till på det, men jag vägrar tro på det. Jag har många "bevis" som jag kan rabbla för att bevisa motsatsen för den som försöker få mig att tro något annat. Jag fick upp ett litet hopp igen förut, men bara för att återigen falla hårt ner i marken. Är inte det ytterligare ett bevis på att jag är över? Att jag inte är en person någon vill ha? Jo för mig är det mycket tydliga bevis, och jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen. Jag mår ju redan dåligt, varför riskera att må ännu sämre? Så jag sluter mig i mig och mitt. Det känns som det är lika bra. Jag är över 30 och det känns som jag missat mitt liv. Det är försent för att "komma ikapp". Hur ska jag kunna tänka annorlunda? Jag måste försöka, och jag tänker försöka, jag vet bara inte hur.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Tror inte att vi är i samma situation i livet, men jag känner igen mig i din känsla av "hopplöshet"... Ville nog bara att du ska veta att du inte är ensam om tankarna och att jag mår lite bätre efter att ha läst på din blogg! Känslan av uppgivenhet och meningslöshet är inget man önskar sin värsta fiende.... så varöfr bär vi på dem!?
Lycka till!
Josefin

Anonym sa...

Tack för din blogg! Det är positiv i eländet att upptäcka att andra upplever liknande saker som en själv och att man inte är ensam. Jag känner igen mycket i dina beskrivningar. Dygnsrytm, dator och tv som stjäl tid, passivitet, trötthet, depression och ångest. Att sätta upp små, små mål för en själv är också något jag känner igen. Kämpa på!

Ångest i livet sa...

Josefin: Tack, det är skönt att höra att man inte är ensam. Även om man så klart inte önskar någon annan det här eländet. Din fråga är så bra.. tänk att man utsätter sig själv för sådant som man absolut inte önskar någon annan.. tankarna och hjärnan är mäktiga. Kram!
Stillheten: Tack för dina ord, skönt om jag kan visa fler att man inte är ensam för det är ju så det känns oftast. Det känns avlastande att man inte är själv med det här, även om som jag sa ovan, man önskar ingen annan det här =) Kramar!

lindra ångest sa...

Jag hoppas att din ångest är mindre nu och att terapin hjälpte :)