Hur länge orkar man?

Vet inte hur jag ska klara av det här :( Jag har visserligen inlett KBT nu, dock privat eftersom väntetiden är så lång inom landstinget. Men så länge jag inte har min omgivning med mig "på tåget" som hon sa på terapin sist, så blir det svårt att komma framåt. Och det är det jag inte har. Omgivningen med på tåget alltså. Det finns ingen förståelse kvar längre. Jag har gått mer än ett år så här nu, och jag känner, hör och märker hur människor runt mig drar sig undan, de orkar inte höra att jag mår dåligt längre. Jag är "jobbig", jag ser till att bara må dåligt "när det passar mig", jag "borde ju ha blivit bättre nu om det verkligen var något fel från början". Ja, gliringarna är många :(  Jag tillfrågas inte att följa med på saker längre. Det är knappt man hör av sig till mig mer, jag är ju ändå bara så negativ. Men när ens vardag bara består av ångest, panikattacker och jobbigt att andas, så är det inte så lätt att se på dagen, eller livet för den delen, med glädje och lycka. När man kämpar från morgon till kväll med att bara få finnas till, då tryter orken. När jag måste tänka på hur jag andas varje minut, då är det inte lätt att skutta fram och låtsas att allt är toppen. Ingen som inte upplevt detta på riktigt själv, kan förstå hur det känns. Man kan inte ens tänka sig hur det skulle kunna vara.

Jag är så pass dålig i min ångest och mina panikattacker att jag inte klarar av att bo hemma i min lägenhet. Jag har alltså fått flytta hem till mina föräldrar. Och dom orkar inte längre. När jag blir riktigt dålig, får en enorm panikattack med andningssvårigheter, är enda utvägen för mig att ringa SOS. Ibland får jag åka in akut, ibland kommer ambulansen förbi och tar prover mm. Och andra gånger räcker det förhoppningsvis med att jag får prata med sjukvårdspersonal. Men, jag förbjuds att ringa i dessa lägen. Sist jag mådde så pass dåligt (var ett litet tag sen nu peppar peppar), och jag tog telefonen för att få hjälp stod min mamma i dörren till rummet och skrek åt mig att jag fick inte ringa, "Det är ju inga fel på dig, varför ska du ringa och skämma ut dig"! Gå ut och gå! Sluta, Sluta!" 

För dom som vet vad en enormt stor panikattack innebär förfäras med mig just nu. Att någon står och skriker på dig, och talar om för dig att ditt beteende just nu inte är acceptabelt, är det absolut sämsta, värsta någon kan göra. Om något gör det bara den personen värre och ökar panikattacken. Eller som den gången jag fick en sån stor attack i bilen när min pappa var med. Jag ringer SOS, får vänta på sjuksköterska medan han sitter bredvid och skriker att han inte orkar mer och att han lika gärna kan köra ihjäl oss så han slipper det här. Behöver jag ens säga att jag snabbt var inne i ett hyperventilerande tillstånd där jag var minuter från att svimma av?

Och det är alltså den här omgivningen jag måste få med mig "på tåget", för att min återupphämtning ska fungera tillfredsställande. Dom behöver vara med och stötta och hjälpa för att jag ska orka kämpa mig igenom detta. Hur ska jag klara av att få dem att förstå? Måste ta upp det på terapin nästa gång. Tror inte jag klarar av det, utan det måste nog till ett möte mellan oss alla där dom för förklarat för sig var det är som händer med mig. Sist ambulansen var här, pratade dom med min mamma om att hon måste låta mig ringa när jag behöver. Att dom gärna åker hit och pratar lite med mig och hjälper mig i dom situationerna. Tror hon förstod lite då iallafall. Men det behövs nog mer.

Det man som närstående kan göra vid en attack är att bara vara där. Man behöver inte säga något, bara finnas i rummet. I närheten. Man kan stryka personen över håret, över armen. Visa att man finns. För det inger trygghet, och det är trygghet man behöver känna. Trygghet och lugn. Inget som stressar situationen. Något man inte ska göra, iallafall när det gäller mig, är att försöka hålla om mig och krama mig. Det gör det bara sämre. Eftersom jag känner svårigheter att andas och redan är väldigt spänd och ihopkrupen antagligen, så gör detta bara att jag trycks ihop ännu mer. Och trycket över bröstet och obehaget blir enbart värre. När någon försöker göra detta, så skakar jag ofta bort den personen. Med detta menar jag inget illa, även om jag inte säger det just då. I en sådan attack finns inte andningen till att orka prata, så prata inte så mycket med mig. Fråga inte hur det är, vad det är som händer, vad du kan göra etc. Bara sitt där. Håll en hand på min arm. Kanske hämta ett glas iskallt vatten. Mer än så behövs inte. Oftast =)

Inlägget blev långt, men jag känner även att det ändrade ton på slutet. Jag var arg, ledsen och besviken när jag började skriva, men själva skrivandet i sig självt lugnar. Jag reder ut tankar som jag inte kan reda ut på andra sätt, jag får sätta mina känslor i print. Och det behövs nu och då. Jag har alltid haft lättare att skriva av mig än att prata. Jag har visserligen blivit betydligt bättre på pratandet efter alla år i terapisamtal, men jag kan ändå inte uttrycka mig lika bra som jag kan i skrift. Känns skönt hur som helst =)

Vet inte om det är någon som är in här och läser? Jag skriver visserligen för mig själv, men det är ändå en blogg så möjligheten att någon hittar hit är ju inte helt oskriven. För i så fall har jag en fråga till er, en sak jag funderar över? Ska jag fortsätta hålla den här bloggen för mig själv, eller ska jag lämna adressen till min terapeut? Vet inte hur jag ska göra. På ett sätt bör jag kanske inte lämna ut mig helt, men å andra sidan kan hon snappa upp saker här som jag kanske inte lyckas få ur mig på terapin? Eller jag kanske ska skriva ut inlägg som jag känner innehåller saker som jag egentligen bör dela på terapin. Ska fundera på saken iallafall =)