Tre glada dagar

Jag vet knappt hur jag ska beskriva dagarna från lördag till måndag. Jag har faktiskt varit glad. Inte bara låtsas vara glad, utan verkligen haft ett leende på mina läppar. Det har inte hänt mig på över tre år att jag varit glad flera dagar i sträck, max 1 om ens det. Det var så skönt, det var som att leva i en dimma. Men mer än tre dagar höll den inte, sen kom verkligheten ikapp igen. Anledningen till leendet som varit är en viss kille... mitt hjärta hoppas att det ska finnas något mer, men jag vet inte det än. Vet inte om jag kommer få reda på det heller. Fast just nu är jag mest tacksam för att jag fick tre glada dagar i rad. För mig känns det som flera veckor. Jag kommer inte ens ihåg den senaste gången jag var glad en hel dag, och allra minst ett par dar i sträck. Otroligt tacksam för att jag fått känna den känslan igen. Den byggde upp mitt liv lite, så nu kanske jag kan härda genom resten av veckan lite bättre. Jag hoppas det iallafall.

Håglös och elak

Orkar ingenting som det känns nu. Sitter på jobbet men orkar inte jobba. Tur man är ensam idag. Jag har ingen energi. Vill bara hem och krypa ner i soffan och ligga så resten av veckan. Vet inte om mina nära förstår vad det är som händer med mig, eller nej såklart de inte kan förstå när de inte upplevt det själva. Men jag undrar om de kan tänka sig något sånär? Jag känner mig så elak och egoistisk. Jag får jättefint stöd från alla mina vänner och jag försöker vara ett lika bra stöd tillbaka. Men när jag får sådana här perioder klarar jag inte av det, och jag får så dåligt samvete och blir så arg på mig själv för det. Om de har ett problem och delar det med mig, så försöker jag hjälpa till det jag orkar. Men inom mig tänker jag att jag skulle vara j**ligt lycklig om jag bara hade sådana ytliga problem att tänka på. Att de kan ju komma igen när deras liv ligger på botten och allt är piss och de inte ens vet hur länge de kommer att kunna stå på benen. Det är så elakt, jag vet det och jag kan gråta över att jag får sådana hemskar tankar. För jag menar det inte egentligen. Jag vill ingen något illa. Men jag orkar inte må så här! Min kropp orkar inte mer och då slår precis alla känslor och tankar bakut. Jag vill inte veta av andras lyckliga liv, jag vill bara vara för mig själv och tänka mina dystra tankar och nedvärdera mig själv. För jag anser inte att jag är värd mer än så. Det gör ont att säga det, men det är så jag tänker. Det är så jag har tänkt hela mitt liv. Jag är inte värd, så är det bara. Ibland funderar jag på att försvinna, nej jag pratar inte om att göra slut på mitt liv, men försvinna någonstans där ingen vet var jag är, eller vem jag är. Där jag kan försvinna i mängden och bara få vara jag. Ensam. Ingen som ringer, ingen som pratar med mig. Där jag inte behöver träffa en enda människa. Inte behöver låtsas att allt är okej, inte behöver kämpa för att få pengarna att räcka, inte behöver låna pengar för att överleva varje månad. Ingen som ställer några krav. Bara vara.

Terapi 071016

Förra veckan var det dags för terapi igen, är där varannan vecka. Ibland undrar jag om jag inte borde gå varje vecka ett tag. Det är så himla jobbigt allting just nu så jag skulle nog behöva få gå igenom alla tankar mer regelbundet. Pratade mycket om hur jag mår just nu och sådant den här gången. Har inte vetat hur det skulle bli med fortsättning på mitt jobb och har därför känt en större oro och stress den senaste tiden. Dagen innan terapin nu fick jag reda på att mitt jobb inte blir förlängt, vilket gjorde att det kändes som mitt hela liv rasade samman. Vi pratade mycket om det. Om vad jag ska göra nu, och hur jag ska klara mig ekonomiskt eftersom det innebär en kraftig sänkning av min inkomst. Kom fram till att jag måste försöka ta det dag för dag, att jag måste försöka tänka att det kommer att ordna sig på något vis. Men jag klarar inte av det. Jag blir sämre för varje dag som går nu, jag känner hur jag sjunker djupare ner i depressionen igen. Jag hör vad hon säger till mig, jag förstår hur jag ska arbeta med mig själv, men jag klarar inte av att göra det. Fick även tiden till psykologen idag för min bedömning, som ska göras för försäkringskassan. Sa att jag orkar inte tänka på allt praktiskt som ska till myndigheter och allt sånt, jag orkar ju inte ens med mitt vardagliga liv. Det var en riktigt deppig terapi den här gången, allting känns så totalt stopp och jag klarar inte att se framåt och se att det skulle kunna bli någon ljusning. Vi pratade om det att när det blir alldeles för jobbigt för mig så stänger jag av allting. Jag vägrar ta till mig tankar om att något skulle kunna gå bra för mig någon gång. Att det spelar ingen roll vad någon säger till mig just då, för jag omvandlar det genast till något negativt. Jag blir oerhört egoistisk och tycker allt och alla behandlar mig orättvist. Samtidigt som jag är medveten om att det är fel att jag tänker så här och så får jag dåligt samvete för det och mår ännu sämre. Jag går bara runt i en ond cirkel, och tar mig inte ur. Så just nu är det fokus på en dag i taget och försöka att inte gräva ner mig för djupt under den dagen. Det är svårt, men jag försöker. Terapi nästa vecka igen, längtar dit, för som sagt, det blir bara värre och värre nu.

Ett kilo...

På något mirakulöst sätt har jag faktiskt minskat ett kilo. Fråga mig inte hur, men kul är det =)

Tankar Om - Gråtattacker

Kanske är det någon liten liten bild eller mening som startar det hela. Jag vet inte egentligen. Men plötsligt sitter jag där och tårarna börjar rinna, och rinner i floder. Ibland känns det som helt utan orsak. Troligen är det någon känsla som dyker upp och får mig att reagera som jag gör, något som påminner om något. Vet inte vad det skulle kunna vara annars. Gråten kan komma när som helst, jag kan sitta och känna mig relativt ok för stunden och en minut senare forsar tårarna nerför kinderna. Bara sådär. 10-15 minuter senare är det över för den här gången. Förstår ibland inte varför jag gråter, men det är ju en del som terapin ska hjälpa mig med, leta i mig själv efter orsaker och tecken på varför detta händer. Varför gråter jag? För att jag är olycklig. Varför är jag olycklig? Ensamhet, dålig självkänsla, känslan av att vara värdelös, mindre värd, inget självförtroende. Men varför kommer dessa gråtattacker även i de stunder där jag känner mig ganska ok? Det är så svårt att förstå. Men det är kanske för att det är så nära till de olyckliga känslorna, det krävs inte mycket för att de ska komma fram. Det är just det där lilla, lilla... Kommer inte ens ihåg sist det gick flera dagar utan att jag grät, för mig har tårar blivit en vardag och jag gråter så gott som dagligen. Fick en sådan gråtattack för ca en timme sedan, bara sådär när jag satt och såg på film. Det är inte så att jag sitter och bara är ledsen och får några tårar, utan det är riktiga attacker där jag hulkar och tårarna forsar som det skulle hänt något fruktansvärt. Men kanske är det stora, tunga känslor som måste ut? Därför blir det hela så intensivt. Jag vet inte. Det är iallafall skönt att fundera över det och skriva av sig lite. Det lugnar på något vis.

Varken eller...

Varken eller är nog mitt tillstånd just nu. Känner mig inte jättedålig, men inte bra heller. Mest trött. Sover väldigt mycket på eftermiddagarna efter jobbet, och när jag är vaken blir det inte mycket gjort heller. Det finns helt enkelt ingen energi för att göra något. Känns som jag bara sitter och gör ingenting. Bara det gör ju att jag känner mig ännu mer orkeslös och värdelös. Missade terapin idag med eftersom jag inte kunde vara borta från jobbet. Nu kommer det gå en månad sen sista besöket innan jag är tillbaka och det är tufft. Befinner mig i något mellan tillstånd som inte går att förklara. Imorgon är det meningen att jag ska på vattengympan, den började i måndags men jag orkade inte ta mig ur sängen för att hinna dit. Ska verkligen försöka imorgon för den är rolig att gå på, och jag har längtat efter den. Det är så svårt att få folk att förstå den tröttheten jag bär på. Att hur mycket jag än försöker så kan jag inte ta mig ur sängen vissa dagar. Jag är så trött så det existerar helt enkelt inte. Men de flesta säger att du får väl ta dig i kragen... har du ingen karaktär... om det bara gick att få dem att förstå att det handlar om något helt annat.

Viktminskning

I och med min diabetes är jag i behov av att gå ner i vikt, speciellt med förhoppning att kanske enbart behöva ta tabletter och slippa mina insulinsprutor. Insulinet gör det svårt för mig att gå ner i vikt, och istället snarare att jag ökar. Hittade en rolig grej på internet som håller koll på viktminskningen åt en, kan kanske göra alltihopa lite roligare på nåt sätt. Lägger ut den här på bloggen, eftersom då blir den mer "officiell" vilket kanske kan motivera mig lite mer *leende*

Ord

Hjärtat hoppar till, reagerar. Pulsen ökar,

hjärtslagen blir snabbare och snabbare.

Svårare att andas. Hoppade hjärtat över ett slag?

Rädsla. Kan inte andas, känner mig yr.

Tappar kontrollen, panik. Kan någon hjälpa mig?

Gråter, skakar. Kryper ihop mot hörnet.

Ovetandes om tiden, minuterna går.

Trycket över bröstet minskar, drar djupa andetag.

Kurar ihop mig på soffan, drar filten över mig.

Rädd, darrande. Gråten upphör, djupa andetag.

Lugnare andning, lugnare puls. Vilar.

Attacken har passerat.

Natt

Klockan är alldeles strax 03.00. Vad gör jag uppe? Spelar ingen roll fast jag säger åt mig själv varje kväll att idag måste jag lägga mig i tid och inte vara uppe halva nätterna. Men lik sjutton sitter jag här mitt i natten. Det är som jag inte förmår att ta mig till sängen, det är som att det kvittar. Fast jag mycket väl vet att för lite sömn är en bidragande orsak till att jag just nu mår mycket sämre. Så pass mycket har jag lärt mig under de närmaste åren i terapi, att jag verkligen kan känna av min kropp. Jag mår inte bra av detta, men ändå blir klockan lika mycket varje kväll/natt. Och vad leder det hela till? Jo att jag sover mycket på dagarna istället. Jag vänder på dygnet, och jag lyckas inte vända det tillbaka igen. Inte så att jag sover bort hela dagarna, men det blir några tupplurar både på eftermiddagar och kvällar. En vecka lyckades jag riktigt bra med att skärpa mig, och jag kunde känna viss skillnad dagen efter. Men nu är jag tillbaka i det gamla igen. Faller alltid tillbaka! Vet inte hur jag ska lyckas bryta den här ovanan... Det beror inte på att jag inte kan sova, för trött det är jag. Det blir bara inte av, är som jag har nån slags av apati så att jag helt enkelt inte bryr mig. Varför kan jag inte bara gå och lägga mig? Vad är det för fel på mig som inte klarar av att bryta det här? Det tär på mig och jag mår dåligt av att jag inte har kraft att ta tag i mig själv. Jävligt dåligt.

Ensamhet...

är så svårt. Jag försöker verkligen klara av den, men det går inte. Är SÅ trött på att vara ensam jämt. Går till jobbet, kommer hem och sitter i soffan framför tv:n eller vid datorn. Pratar knappt med en enda människa, kanske något enstaka sms. Det är inte det att jag inte har vänner, det har jag, några få. Men merparten av dem bor många, många mil ifrån mig. Vi kan inte umgås som vi vill. Jag har en vän här där jag bor, men hon är inte ensam. Hon är sambo. Och då vill man självklart ge sin tid till varandra. Vi hinner aldrig umgås hon och jag, vi kanske träffas en gång i månaden. Resterande tid är det bara jag. Det gör så ont! Faller bara djupare ner i min depression, ser ingenting som kan komma att bryta den. Framtiden är bara mörk, det finns inga ljusglimtar. Det är bara jag - och endast jag. Och kommer troligen alltid så vara...

Rullar på...

Livet rullar på just nu. Går till jobbet som jag har på halvtid, sen hem igen. Eller rullar på, det kanske är att överdriva iofs. Det är ju det enda jag gör. Börjar kl. 10 går hem kl. 13 och ändå är jag så trött så jag brukar somna runt 15-tiden och sover ett par timmar. Det är väl egentligen inte att livet rullar på, men å andra sidan tar jag mig till jobbet och bara det är att det rullar på för mig. Dagarna går som vanligt upp och ner, glädje för stunden, gråt i nästa. Ångesten ligger där bakom och spökar, men depressionen känner jag av varje dag. Jag försöker hitta ljuspunkterna i dagarna, men det finns alltid något som får mig att börja gråta eller känna mig allmänt värdelös. Vet inte ens om det är värt att kämpa för att få ett bättre liv längre...

Tankar Om - Normer

Varför ses det som onormalt att vara över 30, singel och utan barn? Varför ska man känna en press att man är sämre bara för att man inte lyckats med Svensson-livet? Jag lever i ett mindre samhälle och när man passerat 30 är man antingen sambo med eller utan barn. Lever du singel och dessutom utan barn ses du nästan inte som en vuxen människa. Det är nåt "fel" på dig. Varför har normen blivit så? Varför kan inte människor acceptera att vissa blir över och blir ensamma? Varför måste allt handla om att vara två?

Om jag är på promenad med en vän som har barn, pratar folk med henne som mer vuxen än mig trots att vi är jämngamla. Varför ses jag som en sämre människa? Jag har inte valt att stå utanför "normen", men det har blivit så. Men det gör mig inte mindre värd! Men att tro på det är svårt när man hör tonfallet hos den andra personen, som försöker ge ett positivt svar när man berättat att man fortfarande lever ensam. Det hörs att de tänker att det är onormalt.

När ska vi alla accepteras för det liv vi fått? Hur ska man någonsin förlika sig med ett ensamt liv, när alla tycker synd om den ensamma? När det alltid ses som "fel"? Varför kan jag inte accepteras för den jag är? Varför blir jag dömd på grund av min ensamhet?

Har man inte valt det ensamma livet är det svårt att acceptera att det blivit så. Att hela samhället genomsyras av att man ska vara två gör det svårt att vara tillfreds med sitt liv. Att hela tiden försöka acceptera att livet blivit som det blivit leder till depression och ångest. För det går inte att acceptera att man är ensam när man inte vill vara det.

Och att människor då håller så hårt i dessa normer gör det väldigt svårt att leva och försöka må bra.

Bör äta...

Otroligt att man kan bli så nonchalant mot sig själv bara för att man inte mår bra. Klockan är redan tjugo över åtta och jag borde ha ätit för länge sedan. Men jag orkar bara inte ta för mig att fixa mat. Att jag dessutom har diabetes gör ju inte saken bättre, och ger mig definitivt inte mer positiva vibbar. Blir ju bara desto mer besviken på mig själv för att jag inte kan få ändan ur. Ändå blir det inte av. En sån småsak egentligen, som att ordna sig något att äta, men jag kan inte få upp orken för det. Ett av de mest grundläggande behoven klarar jag inte av att sköta... hur ska det ge mig en bättre tro på mig själv?

Nystartad blogg

Startar idag en ny blogg. Mest för min egen del, men skulle det finnas någon som hittar hit och kan hitta lite styrka över att höra någon annan i samma situation glädjer det mig. Jag lever i en värld av ångest och depression och mörka dagar känner jag att jag måste få ur mig en del av mina tankar och funderingar. Och det är detta som bloggen ska hjälpa mig med.