Varför ses det som onormalt att vara över 30, singel och utan barn? Varför ska man känna en press att man är sämre bara för att man inte lyckats med Svensson-livet? Jag lever i ett mindre samhälle och när man passerat 30 är man antingen sambo med eller utan barn. Lever du singel och dessutom utan barn ses du nästan inte som en vuxen människa. Det är nåt "fel" på dig. Varför har normen blivit så? Varför kan inte människor acceptera att vissa blir över och blir ensamma? Varför måste allt handla om att vara två?
Om jag är på promenad med en vän som har barn, pratar folk med henne som mer vuxen än mig trots att vi är jämngamla. Varför ses jag som en sämre människa? Jag har inte valt att stå utanför "normen", men det har blivit så. Men det gör mig inte mindre värd! Men att tro på det är svårt när man hör tonfallet hos den andra personen, som försöker ge ett positivt svar när man berättat att man fortfarande lever ensam. Det hörs att de tänker att det är onormalt.
När ska vi alla accepteras för det liv vi fått? Hur ska man någonsin förlika sig med ett ensamt liv, när alla tycker synd om den ensamma? När det alltid ses som "fel"? Varför kan jag inte accepteras för den jag är? Varför blir jag dömd på grund av min ensamhet?
Har man inte valt det ensamma livet är det svårt att acceptera att det blivit så. Att hela samhället genomsyras av att man ska vara två gör det svårt att vara tillfreds med sitt liv. Att hela tiden försöka acceptera att livet blivit som det blivit leder till depression och ångest. För det går inte att acceptera att man är ensam när man inte vill vara det.
Och att människor då håller så hårt i dessa normer gör det väldigt svårt att leva och försöka må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar