Håglös och elak

Orkar ingenting som det känns nu. Sitter på jobbet men orkar inte jobba. Tur man är ensam idag. Jag har ingen energi. Vill bara hem och krypa ner i soffan och ligga så resten av veckan. Vet inte om mina nära förstår vad det är som händer med mig, eller nej såklart de inte kan förstå när de inte upplevt det själva. Men jag undrar om de kan tänka sig något sånär? Jag känner mig så elak och egoistisk. Jag får jättefint stöd från alla mina vänner och jag försöker vara ett lika bra stöd tillbaka. Men när jag får sådana här perioder klarar jag inte av det, och jag får så dåligt samvete och blir så arg på mig själv för det. Om de har ett problem och delar det med mig, så försöker jag hjälpa till det jag orkar. Men inom mig tänker jag att jag skulle vara j**ligt lycklig om jag bara hade sådana ytliga problem att tänka på. Att de kan ju komma igen när deras liv ligger på botten och allt är piss och de inte ens vet hur länge de kommer att kunna stå på benen. Det är så elakt, jag vet det och jag kan gråta över att jag får sådana hemskar tankar. För jag menar det inte egentligen. Jag vill ingen något illa. Men jag orkar inte må så här! Min kropp orkar inte mer och då slår precis alla känslor och tankar bakut. Jag vill inte veta av andras lyckliga liv, jag vill bara vara för mig själv och tänka mina dystra tankar och nedvärdera mig själv. För jag anser inte att jag är värd mer än så. Det gör ont att säga det, men det är så jag tänker. Det är så jag har tänkt hela mitt liv. Jag är inte värd, så är det bara. Ibland funderar jag på att försvinna, nej jag pratar inte om att göra slut på mitt liv, men försvinna någonstans där ingen vet var jag är, eller vem jag är. Där jag kan försvinna i mängden och bara få vara jag. Ensam. Ingen som ringer, ingen som pratar med mig. Där jag inte behöver träffa en enda människa. Inte behöver låtsas att allt är okej, inte behöver kämpa för att få pengarna att räcka, inte behöver låna pengar för att överleva varje månad. Ingen som ställer några krav. Bara vara.