KBT 120716

Det var KBT dags igen i måndags. Både skönt och småjobbigt. Skönt att vara där och prata och diskutera, men jobbigt när jag vet att jag inte gjort allt som jag borde gjort sen sist. Får så dåligt samvete. Men jag vet inte var tiden tar vägen, vips så är det måndag igen och veckan har gått. Och jag har inte hunnit gjort det jag skulle göra.

Hur som helst, terapin började som vanligt med en sammanfattning sen sist. Sa att veckan varit som alltid, det går upp och ner. Lite sämre med andningen igen. Men i det stora hela är det nog likadant. Har ångest varje dag, mer eller mindre, små attacker och jobbigt med andningen flera gånger under dagen. Lite mer än tidigare. Vet inte om det är pga ökad ångest för något, eller om det har med min nya medicin att göra. Är inte uppe i full dos än, så det kan ju påverka. Dagarna är ganska innehållslösa, jag gör ungefär samma saker. Dålig på att utmana mig själv fortfarande, tar ofta till säkerhetsbeteendet. Men jag gör iallafall några saker, så jag måste ändå försöka se det lilla jag gör. Åkte tex iväg på visfestivalen fast jag inte hade en bra dag, och det visade sig fungera riktigt bra. Blev dålig på slutet av kvällen och fick ta till medicinen, men satt iallafall kvar istället för att gå därifrån. Det hade jag inte gjort för några månader sedan. Jag tog även trapporna upp till terapin utan att få panik, förut tog jag alltid hissen för jag klarade inte av att hantera hjärtklappningen jag fick. Idag kan jag enklare skilja på hjärtklappning av ångest och att det slår fort pga ansträngning. Så det är ju faktiskt positivt.

Jag hade även gjort en ny problem- och mållista, den skiljde sig lite från den förra. Både på bra och dåliga sätt. Ångesten har tagit lite andra former, så jag behöver fokusera på andra saker, men den visade även att jag inte längre vet vad jag har för mål. Det kändes inte lika bra. Vet inte längre om jag vill tillbaka till skolan eller om jag ens vill tillbaka till Örebro. Känner inte riktigt att jag har något att komma tillbaka till. Vilket gör det väldigt svårt att jobba mot målet att åka hem igen. Det blir liksom en ond cirkel av det hela och jag blir fast i mitten.

Temat för denna gången höll vi till hanteringen av när det blir jobbigt att andas och hur jag ska kunna avleda min uppmärksamhet till någonting annat. Jag måste försöka undvika de snabba lösningarna som att gå och lägga mig och vila och liknande. Jag behöver göra något annat som fungerar i längden. Övningen den här veckan blir att i första hand ta en liten promenad runt huset istället för att lägga mig, och ta med mig kameran och ta åtminstone ett foto. Förhoppningsvis kan det avleda från andningen och ångesten. Ska försöka göra lite fler "lappar" som jag kan ta till när det blir jobbigt för att motivera mig och omfokusera. Den stora övningen den här veckan är att flytta hem till brorsan och vara husvakt när dom är på semester. Ska flytta över imorrn. Ingen aning om jag klarar av att vara ensam, speciellt när det blir kväll och extremt speciellt till natten. Försöker tänka att jag vet ju inte hur det går så jag ska inte oroa mig i förväg, men när man har paniksyndrom är man ganska så mycket expert på att skapa en förväntansångest. Dvs, att man skapar en ångest för att få ångest. Men jag hoppas verkligen att det ska funka. Skulle vara så grymt skönt!

Så sammanfattningsvis, min hemläxa denna veckan är:
* Avled andningen, ta en promenad runt huset istället för att lägga mig och vila
* Gör fler anteckningar och iakttagelser om vad som händer när jag blir "dålig"
* Fundera över möjliga avledelser/omfokuseringar jag kan använda mig av
* Kom igång med den dagliga planeringen igen!
* Kom ihåg att även se de små positiva förändringarna, skriv upp dem!

Låt det rinna av...

Ja det är en övning jag ska försöka göra. När jag får all skit kastad på mig så ska jag försöka att bara låta det rinna av mig. Som att jag vore täckt av teflon. Men när man får kastat på sig i ansiktet hur hemsk man är, hur jobbig man än, hur krävande man är som alltid mår dåligt, och hur man är anledning till att resten av familjen har mått dåligt de senaste 30 åren. Ja då är det inte så lätt att låta det "rinna av". Förolämpningarna tränger sig in i varje por. De gräver djupa hål långt in i märgen. Men jag ska inte ta åt mig. När jag tydligen är orsaken till att andra inte kan få må bra, hur låter man en sådan sak rinna av? När man har någon som står över ens huvud och i över 15 minuter bara skriker och häver ur sig hur värdelös man är, hemsk, krävande, jobbig, bestämmande mm. Hur 17 ska jag kunna ignorera det? Önskar någon kunde tala om det för mig. När detta sedan sker typ varannan dag, hur ska jag bara låta det passera utan att ta åt mig? När resten av familjen är eniga om att det är jag som är problemet, då är det väl jag som är problemet eller?? Ändå säger alla åt mig att jag ska låta det rinna av, inte ta åt mig etc. Omöjlighet. Kanske om det var någon okänd person som gjorde detta, då kanske jag skulle kunna ignorera. Men den egna familjen. Det är något helt annat. Dom som har levt med mig i hela mitt liv, dom om någon känner ju mig. Så om dom säger att jag är sjuk i huvudet, att det måste vara något fel på mig, att jag är onormal... då måste det väl vara så?

Tankar om... Flyktbeteende, Sötsug mm

Dagarna är så himla upp och ner. Morgonen kändes ok, förmiddagen funkade hyfsat. Blev lite dålig när jag var ner och tittade på simningen så jag gav upp och åkte hem. Säkerhetsbeteende jajamänsan! Men jag orkar bara inte stå kvar och ta emot det. Det funkar inte. Orkar inte bli mer dålig, utan vill bara få bort ångesten. Jag vet att det inte hjälper mig utan tvärtom, men jag kan inte förmå mig till att stå emot det och jobba igenom det. Väl i bilen och på väg hem lugnade det ju ner sig såklart, för jag var på väg till tryggheten. Har hållt mig hemma resten av dagen. Valde att slå mig ner i soffan på altanen och kolla på triathlon istället. Funkade det med =)

Men kan jag hålla mig nöjd och positiv? Nej inte en chans. Visst, jag blev dålig, men ingen katastrofångest. Dagen har varit relativt lugn ändå, och just nu finns positiva saker som hänt på andra plan i livet. Men ändå kan jag inte hjälpa det. Jag sitter här nu ikväll framför tv:n och det känns allmänt jobbigt. Det är någonting som fattas. Jag kan inte släppa datorn, är jag inte på facebook så spelar jag nåt spel. Kan inte stänga ner och bara slappa. Vill egentligen bara ställa mig upp och skrika rakt ut! Jag vill inte kämpa hela tiden, jag vill bara vara!!

Det är lördag, och jag är så enormt sötsugen just nu. Vill ha nåt att äta på. Behöver inte vara godis (även om det är gott ), men jag får inte. Pga min diabetes så har jag inte rätten att unna mig ens det minsta lilla. Grillade med brorsan och hans familj ikväll. Där satt alla och drack god läsk (Jag älskar Fanta) och hade det gott, medan jag satt där med mitt förbaskade vatten. Så trött på att alltid bara få dricka vatten. Inget extra nån gång :/ Till och med till frukost får jag dricka vatten, eftesom jag inte kan dricka juice tex. Och inga andra drycker heller för den delen, för allt innehåller för mycket socker. Sockerfritt jo visst. Bluff och Båg säger jag bara. Istället innehåller det nåt så enormt med sötningsmedel som nästan höjer blodsockret mer än vanligt socker.

Föräldrarna slår sig ner framför tv:n och plockar fram den obligatoriska chokladkakan så här på helgen. GAAAH! En liten jäkla bit? Men nej inte en chans. Tar jag den minsta lilla bit, eller det minsta lilla glas läsk så Tjopp! Sockret är uppe över 20. Den här veckan har varit totalt usel. Har så gott som bara ätit sallad, för jag kan inte äta en massa potatis eller stekt mat, för det klarar inte min kropp av. Sockret flyger i höjden. Nej, när de andra smaskar god sommarmat sitter jag där med min ynkliga tallrik och det himla läckra vattenglaset (ja jag är ironisk). Inte ens till helgen kan jag unna mig nåt. Och på det kommer all ångest.

Varför kan man inte bara få vara någongång och unna sig saker som alla andra. Inte behöva tänka på vad saker innehåller hela tiden. Bara få ha åtminstone en bekymmersfri dag lite då och då.

Bra Tack Hjälp

För ett antal år sedan läste jag boken Självkänsla av Mia Törnblom. Det var även något som dykt upp nu under terapin. För hon har nämligen en himla bra metod att avsluta dagen med. Nämligen Bra Tack Hjälp. Man avslutar helt enkelt dagen med att skriva upp några saker under varje rubrik. På det sättet får man fram saker man varit tacksam för, sakerna man tyckt varit bra trots allt, samt de saker man känner att man skulle behöva ha ytterligare lite hjälp med.

Ett suveränt sätt tycker jag eftersom det hjälper till att rensa hjärnan innan det är dags att sova, istället för att ha en massa saker som snurrar runt i huvudet och stör. Man går liksom igenom allt då i den biten, och kan lägga det åt sidan sen och får lite enklare att somna. Iallafall när det gäller mig =) Så här kommer min "lista" för idag =)

Bra:
- Jag har varit ute en hel del
- Småsprang runt utan att få panik eller kvävningskänslor
- Hade stunder när jag inte tänkte på andningen överhuvudtaget
- Haft en relativt bra dag

Tack:
- För att jag klarat dagen så pass ok som jag har
- För att Hampus förgyller min tid
- För att jag faktiskt slappnat av och har haft kul idag

Hjälp:
- Mig att fokusera när ångesten kommer
- Mig att se de små positiva sakerna
- Mig fortsätta kämpa
- Mig följa planerna

Sammanfattning av dagen

Tänkte försöka få till mina sammanfattningar över dagen som varit här på bloggen. Och först ut blir alltså idag fredag. Dagen har faktiskt innehållit mer aktiviteter än vanligt. Det har varit Barnens Fredag här i byn, vilket inneburit en dag med min kära brorsson Hampus. Vi började vid kl. 10 med anmälan till Parvellöpet. Eftersom Hampus inte springer själv, innebar det även en springrunda för mig i minifart. Visserligen bara 400 m, men iallafall =) Jag brukar normalt inte klara av att bli det minsta andfådd utan att få panik. Men idag gick det faktiskt bra =) *glad*

Dagen spenderades sedan till att titta på en trollkarl, äta lite mat och sedan vandra runt på simområdet. Jag o Hampus gick en liten tipspromenad och åt lite glass. Efter vi lämnat av Hampus hemma igen, blev det hemmakväll. Kändes helt ok till en början, men när jag slog mig ner för att vila slog ångesten till igen. Igensvälld i näsan = jobbigt att andas = panikkänslor. Fick som "vanligt" avbryta maten och lägga mig en stund. Efter kanske nästan en timme, kunde jag sätta mig och äta igen. Dock fick jag lov att ta mediciner. Räckte inte med bara en Atarax utan fick ta till en Oxascand oxå. Inte så bra egentligen, men hellre det än ännu sämre.

Resten av kvällen har spenderats i tv-soffan.

Analys: Ångestattacken

Vad hände?  
Tänkte att det gick ok, ska nog följa med o hämta maten. Minuten senare började jag känna trycket i bröstet, och näsan blev mer igensvälld.

Tankar:
- Vad är det med näsan?
- Tungt i bröstet också
- Får vara hemma o vila istället
- Djupa andetag
- Ta det lugnt

Känslor:
- Tryck i bröstet
- Igensvälld i näsan
- Tar emot vid djup andning
- Oro, nervositet, ångest

Gjorde:
La mig för att vila, djupa andetag, försökte tänka bort och fokusera på att äta, tog Atarax men det gav sig inte. Avbröt och la mig i soffan. Trycket kvar. Rädd/Orolig. Gick inte över, tog en Oxascand. Satte mig sen och åt, oroligt men funkade. Fick i mig maten. Blev lugnare.

Nystart

Ja, jag önskade att det handlade om mig =) Men det gäller framförallt bloggen. Har varit riktigt dålig på att uppdatera. Det går i perioder, men väldigt långa mellanrum. Men en ny tanke har fötts, nämligen att jag ska använda bloggen på två sätt. Dels som jag hitills gjort, att bara kunna skriva av mig och dela mina tankar och allt annat som snurrar. Men även som ett verktyg i min KBT behandling. Att skriva om och reda ut övningar och annat jag ska göra. Gå igenom mina terapitillfällen. Få till min dag och veckoplanering. Har varit så dålig på att skriva upp sådant och sedan följa det. Men om jag får det på pränt här kanske det underlättar lite. Ska iallafall göra ett försök.