Tar tag med vikten igen

På grund av mycket annat orkade jag inte hålla på med att tänka på vikten och jobba med den. Men nu efter nyår ska jag försöka igen. Inte så att jag kommer att träna eller banta frenetiskt det har jag ingen ork till, men godisätandet är avsevärt minskat och jag ska börja röra mig mer. Bra för både vikten och självklart för diabetesen. Har lätt för tröstätning och det är ingen bra kombination med diabetes. Men det är ju även därför mina värden inte heller är något bra. Men jag ska försöka göra dem bättre.

Nuvarande vikt: 89 kg

Terapi 080125

Såg verkligen fram emot den här terapisessionen eftersom det var så länge sen. Plus att jag är inne i en ordentlig svag period så jag behövde verkligen få prata om saker och ting. Pratade om min dygnsrytm som är helt staställd, så det är en av mina läxor. Jag måste börja ta sömntabletterna och försöka komma in i normala tider igen. Jag har "avvaktat" med att ta dem för jag vill klara av att ändra mina tider på egen hand, men det är dags att erkänna att jag inte klarar av det själv. På hela januari månad är det bara någon enstaka natt jag somnat innan kl. 04-05, och det kan inte fortsätta så här. När jag inte sover ordentligt, samt sover bort halva dagarna blir ju allt lidande och desto sämre mår jag. Så det är läxa 1. Jag måste även försöka sysselsätta mig dagligen, så det inte bara blir tv och dator eftersom jag inte orkar mer. Jag behöver komma ut och få energi, för jag får den inte av att bara sitta hemma. Det är läxa nr 2. Att nästan vecka ska jag ha en inbokad promenad. Det räcker att börja så, och inte sätta upp mål att jag ska gå ut och gå varje dag, för det kommer inte att hålla och så blir jag besviken. Måste lära mig att sätta upp rimliga mål och jobba mig uppåt. Så en promenad nästa vecka ska jag klara av är det meningen. Tänk att det kan kännas som en sådan enorm uppgift, men i mitt liv är det enormt om jag lyckas promenera en dag i veckan just nu.

Pratade även om mina tankar om livet och framtiden, som känns helt tomma. För några månader sedan var jag helt säker på att jag skulle flytta och byta miljö och försöka starta om. Nu vet jag ingenting mer. Vet inte hur jag vill, vart jag ska bo eller vad jag vill göra. Egentligen borde jag försöka släppa alla dom tankarna för ett tag och leva i dagen, men det är så svårt eftersom jag längtar så mycket efter ett mer "normalt" liv. Och planera sin framtid måste man ju oxå göra. Men kanske måste jag inte ha hela vägen utstakad omgående? För jag vill gärna ha det så.

Något annat som jag inte pratat så mycket om på terapin förut är mina tankar om ensamheten och tron på att jag för alltid kommer att vara ensam. Har inte riktigt vågat "avslöja" mig själv tidigare tror jag, men jag orkar inte bära på tankarna längre. Vi pratade mycket om det. Att jag måste avbryta de negativa tankarna och istället säga till mig att: Jag duger som jag är! Jag lovade att försöka och jag ska, men det är så så svårt. Det är djupt begravt i mig att jag redan är utvald till att "bli över", och det enda jag ser är bevis på att det är så. I mig känns det hopplöst, även om människor runt mig säger att det inte är så, men jag kan inte se något annat. Hur jag ska vända dom tankarna är för mig obegripligt. Jag hör orden att det sitter i mig själv, att jag utesluter mig själv med mina tankar och mitt beteende. Det låter logiskt om jag tänker till på det, men jag vägrar tro på det. Jag har många "bevis" som jag kan rabbla för att bevisa motsatsen för den som försöker få mig att tro något annat. Jag fick upp ett litet hopp igen förut, men bara för att återigen falla hårt ner i marken. Är inte det ytterligare ett bevis på att jag är över? Att jag inte är en person någon vill ha? Jo för mig är det mycket tydliga bevis, och jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen. Jag mår ju redan dåligt, varför riskera att må ännu sämre? Så jag sluter mig i mig och mitt. Det känns som det är lika bra. Jag är över 30 och det känns som jag missat mitt liv. Det är försent för att "komma ikapp". Hur ska jag kunna tänka annorlunda? Jag måste försöka, och jag tänker försöka, jag vet bara inte hur.

Innehållslös

Idag är bara en konstig dag. Egentligen svårt att sätta ord på varför men den känns så upp och ner, rastlös på något vis. Sover fortfarande dåligt så halva dagen försvann idag med, sen lyckades jag ändå på något vis få garderoberna rensade och det gjorde mig inte totalt slut. Vilket är bra såklart. Ett par timmar senare är ångesten och oron över mig, bara sådär. Börjar gråta utan anledning igen, känner mig totalt tom inombords. Det är bara jobbigt. Jag känner mig isolerad utan kontakt. Hela mitt jag skriker efter närhet, men jag vet att det inte är något jag kan få. Det är som en värk i hela kroppen, och den ger mig ångest så jag blir illamående. Känner mig så otroligt innehållslös.

Fick äntligen ny tid för terapin idag, ska dit på fredag. Senaste gången blev inställd, så jag har inte varit där sedan före jul. Ska bli så underbart skönt, har så mycket lagrat inom mig så jag klarar inte av att bära det mycket längre. Ibland vill jag bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika. Protestera. Känns som om någon står ovanför mig och pressar mig ner mot marken. Trycker ner mig i golvet. Som att säga att det är där jag ska vara, att jag inte ska försöka resa mig uppåt. Men jag försöker. Och det är väl ändå huvudsaken.

Hur länge kan en människa leva utan närhet? Den frågan kastas runt i mig idag. Jag kämpar så mycket jag orkar, men hur länge orkar jag? För det är så tufft, så tufft. En stor del av mig vill bara ge upp, men lyckligtsvis är det inte den största delen. Men jag är livrädd för den dagen då den delen börjar växa. För en dag kommer den att göra det. Om inte mitt liv ändras. Just nu känns det bara inte så ljust.

Dagens positiva: Jag har rensat ur mina garderober

Okejdag

Det är en okej dag idag. Iallafall på ett sätt. Visserligen hade jag svårt att somna igen, så jag sov alldeles för länge på dagen. Men jag har tagit mig till kontoret för att ta in posten iallafall. Ska gå och handla nu och sedan laga riktig mat. Inte alltid jag orkar det, vilket jag borde pga min diabetes. Gör jag inte det = dåligt samvete och så är rullen igång igen. Men ska försöka låta den här dagen vara en okejdag även om jag sov bort mesta av den.

Dagens positiva: Jag ska laga riktig mat

Positivt idag

Dagens positiva: Gick även idag en gång ner på byn och hem, trots att jag kände mig ganska trött.

Små positiva saker

Jag ska göra en kraftansträngning, eller en liten iallafall. Jag ska utmana mig själv. Varje dag ska jag försöka ta fram en positiv sak med dagen. Det kan vara vad som helst, stort eller litet. Men jag ska försöka hitta den lilla saken för var dag. Kanske kan det vara ett bidrag till att försöka att inte se allt lika nattsvart hela tiden? Jag hoppas det iallafall =)

Dagens positiva: Jag har promenerat ner till byn och hem igen.

Sömnlöshet och tankar

Kan inte sova, spelar ingen roll vad jag försöker med jag lyckas inte. Har inte kunnat sova på över en vecka nu. Började på nyårsdan, var vaken till klockan var över fem och sedan har det varit lika varje natt. Somnar inte förren runt kl. fem på morgonen. Helt slut på dagarna, orkar ingenting. Hur trött som helst på kvällen, men kan ändå inte sova när jag lägger mig. Fungerar snart inte längre. Känner mig som en zombie hela dagen. När jag inte kan sova kommer alla jobbiga tankar som ältas timme efter timme. Får mig oftast att börja gråta. Det är inga trevliga tankar. Det är dom vanliga om ensamheten förstås, dom har jag ju ständigt dag som natt. Men nu kommer även tankarna om att det kanske inte är värt att kämpa på. Jag börjar fantisera om situationer där jag skickar sms till någon vän och talar om att nu orkar jag inte mer, nu avslutar jag allt. Sen svarar jag inte när dom hör av sig. Det är inte att jag tänker göra det, utan det är mer för att jag tänker att jag vill kolla om någon bryr sig. Tomma hot. Vet inte vad det handlar om egentligen, varför jag vill skrämma upp folk som står mig nära... Känns som ett desperat skrik på hjälp på något vis, men jag vet inte hur. Kanske att jag måste ha en förändring, men inte klarar att genomföra den själv? Kanske för att skrika ut: Fatta... det här är allvar! Jag mår så här jävla dåligt!

Men vad skulle dom kunna göra åt det? Det är ju ändå den trista sanningen, det är bara jag som kan ändra på det. Det är kloka ord, visst. Jag hör dom på terapin, hör dom i mitt huvud. Men jag lyssnar inte, kan inte ta till mig dom. Vet hur jag bör leva, men klarar inte av att göra det. Har inte den energin. Herregud, jag kommer inte ens ihåg den dagen när jag sist kände Lycka. Lycka över mitt eget liv. Bara ordet är för mig skrattretande. Lycka = mitt liv? Haha stor chans för det liksom! Vad jag än tar mig till så går det ju i stöpet. Lyckas aldrig med någonting i mitt liv. Är bara att se på hur många jobb jag har bränt genom åren, för att nu stå här och inte ha chans på något mer. Att jag kan låta mig själv förfalla så fruktansvärt. Jag sitter och ser på, för jag orkar inte göra något åt det. Känns som att det inte är någon idé, det är iallafall kört. Kört för att det ska finnas ett liv till mig med i den här världen.

Har växt upp med tanken om att livet har en meningen, men tänk om det inte är så? Mitt liv kanske inte har någon mening? Mitt liv kanske är just att sitta ensam i en liten lägenhet och knappt gå utanför dörren om dagarna. Knappt prata med en människa på flera dar. Kanske mitt liv är till för att avskräcka andra för att hamna i samma situation? Ibland känns det så. Alltför ofta även. Tyvärr.

Finns.

Jag finns. Jag lever. Äter minsta möjliga för att inte bli för låg, men inget mer. Försöker iallafall få i mig vatten, om inget annat. Funderar på att titta djupt djupt ner i flaskan för att kunna glömma. Samma vemodiga skiva rullar i datorn, på mellanhög volym, i repeat. Ligger i soffan, ihopkrupen som en boll. Filt över. Tårar. Dag som natt, spelar ingen roll. Tiden finns inte. Orkar inte med världen. Orkar inte med livet. Vill bara segla bort.

Blandade känslor

Julen är en delad tid. Eller rättare sagt den ger så blandade känslor. Och inte bara julen utan även nyårsperioden. Jag har kommit fram till att det är perioden fram till jul som egentligen är min favorit, det som jag ser fram emot. Att få plocka fram stjärnor och ljusstakar, pynta och börja planera inför julen. Att bygga upp stämningen. Själva julen med dess firande framkallar väldigt delade känslor hos mig. Ibland känner jag mig osäker på om jag verkligen ska fira med familjen eller som jag ska stanna hemma för mig själv.

Jul och nyår innebär alltid starka tankar om ensamhet och innebär många tårar och tillfällen då jag väljer att gå undan för mig själv. Ensamhet är en stor orsak till min depression, och ingenting man så lätt bryter. Ensamhet är ingenting man tar sig ur på egen hand. Hela mitt liv har varit mycket ensamhet och ju äldre man blir desto hårdare och svårare är den. Hur kan jag då fundera på att vara ensam med jul och nyår? Jo just för att dessa perioder framkallar så mycket sorgsna känslor i samband med att alla samlas. För varje år är det något nytt som hänt, någon har fått barn, en annan har blivit sambo. Småkusinerna förlovar sig. Och varje år är jag ensam. Alltid ensam. Släkt har även slutat att fråga mig om jag träffat någon. Även dom har gett upp och insett att svaret alltid kommer att vara Nej. Jag ser i ögonen att man tycker synd om mig, stackars henne som alltid är ensam. Det känns så otroligt förnedrande. Jag ses inte som en hel människa eftersom jag är själv.

Jag bjuds inte längre med på träffar där man vet att alla andra som kommer är par. För det är inte normalt. Alla träffar någon, det vet ju alla. Men livet är inte så. Livet är inte rättvist. Jag är så fruktansvärt trött på att höra: "Det är väl klart du kommer att träffa någon". Att höra den meningen är som ett hån. Jag är så pass gammal att det skulle ha hänt om det någonsin ska ske. Vissa människor blir över, så är det bara. Men jag kräver inte att ni därute som aldrig haft problem att träffa någon ska förstå. För ni kan inte förstå. Ni kan inte förstå hur det känns att bli ratad gång på gång i över 15 år. Ja, för så lång tid handlar det om, om man ska räkna vuxen tid.

Tillslut sviker tron på att det ska hända. Jag låtsas att jag hoppas, att jag tror, men det gör jag inte. Inte längre. Men jag låtsas för att slippa allt medlidande. För att slippa höra klyschor som: "Han finns därute" och "Rätt som det är står han där". Tron finns inte mer. Bara kampen för att klara av att leva med ensamheten och vetskapen om en ensam framtid. Det innebär en enorm kamp varje dag, och tar det mesta av min energi. Därför kanske jag ofta verkar uppgiven. Men jag orkar inte så mycket mer än att kämpa mig vidare dag för dag. Jag måste ha saker att se fram emot, annars försvinner meningen med att leva. Och ifall någon av dom sakerna inte blir av, då faller jag hårt och det tar ett tag att komma upp igen. Jag kan känna mig sviken, fast det absolut inte är någons fel. Saker blir inställda, det är normalt. Men när inte resten av ens liv har så mycket mening blir den minsta sak väldigt stor.

Jag vet att det finns människor i min närhet som läser här, och jag hoppas att detta kan hjälpa er att förstå varför jag är som jag är ibland. Varför jag blir besviken och sur. Varför jag vägrar ens diskutera vissa möjligheter. Snälla ha överseende med mig. Jag älskar er och ni är min värld! Erat stöd uppskattas enormt även om ni inte alltid får höra det. Kanske kan det här även hjälpa någon annan att förstå någon i sin närhet. Jag hoppas det.

Jag önskar inget mer än att få hoppet och tron tillbaka igen. Men sker mirakel? Jag vet inte...