Jag är så rädd. Vet inte vad som händer med mig själv just nu, känns som jag håller på att bryta ihop. Skrämde mig själv igår så jag tillslut bara låg ihopkrupen i soffan och storgrät och skakade. Jag fick ett riktigt raseriutbrott och bara slängde saker runt mig. Tror knappt det hänt förut. Jag var så arg på mig själv och kände sånt hat mot mig och mitt liv. Jag var som i en dimma. Tillslut insåg jag att jag stod och storgrät och höll kniven i min hand...
Jag har ALDRIG gjort något sådant förut, och jag blev så rädd. Trodde inte jag var kapabel att låta tankarna gå så långt mot handling... Jag bara gråter idag med, vet inte vart jag ska ta vägen.
tisdag 26 februari 2008
måndag 25 februari 2008
Allmänt
Tänkte bara lämna ett litet avtryck. Det är mycket just nu, och även om alla tankar och annat fortsätter som "vanligt" så hinner jag inte riktigt få in det här på bloggen. Har sedan en vecka tillbaka gått över på LCHF kost (Low carb, high fat). Mina diabetesvärden har aldrig varit bättre! Jag är riktigt imponerad. Dock visade det sig imorse att jag gått upp nästan två kilo i vikt, deprimerande. Allt jag läst hittills så har alla gått ner allt från ett halvt kilo till två kilo i veckan. Men inte jag inte. Det är en dålig dag idag i allmänhet så jag klandrar självklart mig själv för detta, att ingenting funkar på mig. Jag är tydligen utvald till ett liv i helvetet med övervikt och kommentarer om mitt fula och feta jag. Verkligen inspiration till ett fortsatt liv.
fredag 15 februari 2008
Terapi 080215
Sitter och försöker komma på vad vi egentligen pratade om. Känns som jag knappt kommer ihåg det pga alla tankar som snurrade runt resten av dan. Mina läxor från förra gången lyckades jag inte med. Det har inte blivit någon promenad tex. Jag har börjat ta sömntabletter, och visserligen gör de att jag somnar lättare och lite snabbare när jag lagt mig, men jag kommer fortfarande inte i säng så mycket tidigare än förut. Så det blir fortfarande alldeles för sent in på nätterna. Så den läxan fortsätter vidare till nästa gång. Den är även utökad till att jag ska försöka komma upp bättre på morgonen, lite tidigare för varje dag helst.
Läxa nr två är att skriva upp vad jag vill ha i mitt liv, vad jag vill göra. Något av en drömlista skulle man kunna säga. Vi pratade mycket om det, vad är det jag vill ha ut av mitt liv. Att det är något jag måste börja fokusera på. Jag har alltid ägnat mig åt att vara andra till lags i mitt liv, har alltid satts andras behov och krav före mina egna. Men att det nu är dags att sätta mig själv först för en gångs skull, och leva mitt liv på mitt sätt och inte på någon annans sätt. Har ingen aning om hur jag ska lyckas göra detta, men jag hoppas att det klarnar någon dag.
Pratade även om att jag redan har gett upp mitt liv, att jag inte längre har något hopp om att det någonsin blir bättre än så här. Att det känns som att mitt liv redan är kört, det blev inte mer än så här. Jag jämför mig själv alltid med andra och deras liv, och eftersom jag inte ens kommit hälften så långt i mitt som mina jämnåriga vänner ser jag det som ett misslyckande. För det anser jag att det är. När man är över 30 ska man inte sitta ensam i en liten lägenhet utan socialt liv. Så är inte livet. Iallafall inte om man är normal. Vilket då leder till att jag självklart ser mig som onormal. Och jag antar att det är det som jag är. Onormal. I min ålder ska man vara minst sambo, helst ska man även ha barn. Jag behöver bara titta mig omkring. Inte en enda person i min umgängeskrets är singel och dessutom har alla barn eller är på väg att få. Jag känner inte en enda person som lever som jag gör, det måste ju göra att mitt liv är onormalt. Annars skulle det ju finnas fler som mig runt om mig. Att det finns fler misslyckade människor som mig, det är jag väl medveten om, men ingen i min närhet.
Detta är något som är väldigt tufft för mig. Allting runt om mig visar på och påminner om att jag inte har lyckats få ett "liv". Att det liv som jag lever är onormalt för en människa i min ålder. Det är inga lätta tankar och känslor att bära. Jag unnar mina vänner all lycka i världen, och jag är otroligt glad för att deras liv utvecklats så bra och för att de har fått eller ska få möjligheten att leva i en familj. En egen familj. Det är något som jag aldrig kommer att få göra, och jag har väldigt svårt att hantera den vissheten. Hur glad jag än är för dem så kan jag inte hjälpa att det gräver djupa hål i mig själv personligen. Att se deras lycka är en daglig påminnelse om det som jag aldrig kommer att få. Jag kan nämligen inte få det. Det är inte mer än ett halvår sedan en läkare talade om för mig att eftersom läkarna inte har skickat mig till rätt ställe från början, så har det nu gått så långt att mina möjligheter att få barn är så gott som försvunna. Hade man skickat mig till specialist när mina problem började för över tio år sedan hade det inte varit så idag. Men istället valde man att ge mig penicillin istället för att undersöka vidare. Och nu har jag inte längre möjlighet till en egen familj. Så det är inte att jag säger det jag säger för att jag tycker synd om mig själv, det är sanningen. Och att då försöka dela lyckan med alla runt mig som går igenom denna underbara händelse som ett barn är, det är så otroligt tufft. Att jag får vara med och dela deras värld betyder otroligt mycket för mig, men i slutändan kan det tyvärr inte ersätta verkligheten.
Sa på terapin idag att jag mer och mer tappar meningen med livet. Att jag ibland känner att det bästa ändå kanske vore att göra så att allt elände försvinner. Eftersom jag alltid är deppad ändå är jag ju inte direkt någon social person att umgås med, och jag ser det mesta negativt i tillvaron. Så jag förstår att man inte i första hand väljer att umgås med mig. Jag skulle inte heller välja att vara med den negativa personen jämt, finns ingen som orkar med det. Så kanske är ensamheten det jag ska ha trots allt. Hur svårt det än är att förlika sig med den tanken, så kanske det är meningen med mitt liv. Något måste ju vara det dåliga exemplet med, alla kan inte vara det bra. Ibland blir jag bara så ledsen över att den personen fick lov att vara jag...
Läxor till nästa gång:
* Göra Drömlista
* Få bättre ordning på mina tider
* Boka in en promenad i veckan
Läxa nr två är att skriva upp vad jag vill ha i mitt liv, vad jag vill göra. Något av en drömlista skulle man kunna säga. Vi pratade mycket om det, vad är det jag vill ha ut av mitt liv. Att det är något jag måste börja fokusera på. Jag har alltid ägnat mig åt att vara andra till lags i mitt liv, har alltid satts andras behov och krav före mina egna. Men att det nu är dags att sätta mig själv först för en gångs skull, och leva mitt liv på mitt sätt och inte på någon annans sätt. Har ingen aning om hur jag ska lyckas göra detta, men jag hoppas att det klarnar någon dag.
Pratade även om att jag redan har gett upp mitt liv, att jag inte längre har något hopp om att det någonsin blir bättre än så här. Att det känns som att mitt liv redan är kört, det blev inte mer än så här. Jag jämför mig själv alltid med andra och deras liv, och eftersom jag inte ens kommit hälften så långt i mitt som mina jämnåriga vänner ser jag det som ett misslyckande. För det anser jag att det är. När man är över 30 ska man inte sitta ensam i en liten lägenhet utan socialt liv. Så är inte livet. Iallafall inte om man är normal. Vilket då leder till att jag självklart ser mig som onormal. Och jag antar att det är det som jag är. Onormal. I min ålder ska man vara minst sambo, helst ska man även ha barn. Jag behöver bara titta mig omkring. Inte en enda person i min umgängeskrets är singel och dessutom har alla barn eller är på väg att få. Jag känner inte en enda person som lever som jag gör, det måste ju göra att mitt liv är onormalt. Annars skulle det ju finnas fler som mig runt om mig. Att det finns fler misslyckade människor som mig, det är jag väl medveten om, men ingen i min närhet.
Detta är något som är väldigt tufft för mig. Allting runt om mig visar på och påminner om att jag inte har lyckats få ett "liv". Att det liv som jag lever är onormalt för en människa i min ålder. Det är inga lätta tankar och känslor att bära. Jag unnar mina vänner all lycka i världen, och jag är otroligt glad för att deras liv utvecklats så bra och för att de har fått eller ska få möjligheten att leva i en familj. En egen familj. Det är något som jag aldrig kommer att få göra, och jag har väldigt svårt att hantera den vissheten. Hur glad jag än är för dem så kan jag inte hjälpa att det gräver djupa hål i mig själv personligen. Att se deras lycka är en daglig påminnelse om det som jag aldrig kommer att få. Jag kan nämligen inte få det. Det är inte mer än ett halvår sedan en läkare talade om för mig att eftersom läkarna inte har skickat mig till rätt ställe från början, så har det nu gått så långt att mina möjligheter att få barn är så gott som försvunna. Hade man skickat mig till specialist när mina problem började för över tio år sedan hade det inte varit så idag. Men istället valde man att ge mig penicillin istället för att undersöka vidare. Och nu har jag inte längre möjlighet till en egen familj. Så det är inte att jag säger det jag säger för att jag tycker synd om mig själv, det är sanningen. Och att då försöka dela lyckan med alla runt mig som går igenom denna underbara händelse som ett barn är, det är så otroligt tufft. Att jag får vara med och dela deras värld betyder otroligt mycket för mig, men i slutändan kan det tyvärr inte ersätta verkligheten.
Sa på terapin idag att jag mer och mer tappar meningen med livet. Att jag ibland känner att det bästa ändå kanske vore att göra så att allt elände försvinner. Eftersom jag alltid är deppad ändå är jag ju inte direkt någon social person att umgås med, och jag ser det mesta negativt i tillvaron. Så jag förstår att man inte i första hand väljer att umgås med mig. Jag skulle inte heller välja att vara med den negativa personen jämt, finns ingen som orkar med det. Så kanske är ensamheten det jag ska ha trots allt. Hur svårt det än är att förlika sig med den tanken, så kanske det är meningen med mitt liv. Något måste ju vara det dåliga exemplet med, alla kan inte vara det bra. Ibland blir jag bara så ledsen över att den personen fick lov att vara jag...
Läxor till nästa gång:
* Göra Drömlista
* Få bättre ordning på mina tider
* Boka in en promenad i veckan
torsdag 14 februari 2008
Tycker inte om
Jag tycker inte om. Tycker inte om Alla hjärtans Dag alltså. Ser ingen anledning i att fira den överhuvudtaget. Visst att man kan önska sina vänner en extra bra dag, men det kan man väl göra vilken dag som helst om man känner för det? Nej, den här dagen ogillar jag skarpt. Slår man på tv eller radio är det det enda de pratar om. Vad ska du göra för din älskling idag? Hur blev du uppvaktad idag? Någon som tänkt på att vi är väldigt många i det här landet som inte har någon älskling att uppvakta, eller som inte har någon som uppvaktar oss? Om jag bortser från mina närmsta vänner så har jag aldrig blivit uppvaktad på den här dagen. Det finns ingen som ger mig blommor eller presenter, och har aldrig gjort heller. Nej snarare tvärtom, det händer bara skit en sån här dag. Och tro inte att det slog fel i år heller, nejdå. Fast skit händer väl såna som mig, det är väl bara så.
Just idag förbannar jag mig själv för att jag är så fruktansvärd feg. Att jag är för feg för att gå till medicinskåpet och tömma det och få ett slut på all jävla skit. Jag hävdar det jag alltid har gjort. En människa orkar inte hur många motgångar som helst. Ingen är så stark, och jag är det definitivt inte. Det finns inget kvar av mig längre, och jag orkar inte. Sorgligt men sant. Jag börjar få nog nu...
Just idag förbannar jag mig själv för att jag är så fruktansvärd feg. Att jag är för feg för att gå till medicinskåpet och tömma det och få ett slut på all jävla skit. Jag hävdar det jag alltid har gjort. En människa orkar inte hur många motgångar som helst. Ingen är så stark, och jag är det definitivt inte. Det finns inget kvar av mig längre, och jag orkar inte. Sorgligt men sant. Jag börjar få nog nu...
torsdag 7 februari 2008
Lite prat bara
Idag är en okej dag. Har spenderat eftermiddagen ute i backen och det känns bra att jag tagit mig ut på det. Känns som att jag har mer rätt att ta det lugnt resten av kvällen då. Vet att jag inte ska känna så, utan att jag har rätt att ta det lugnt om jag inte har ork den dagen. Men det dåliga samvetet får jag iallafall. Fröken Duktig ligger där under ytan och gör sig påmind titt som tätt. Även det en sak att jobba på.
Mitt löfte till mig själv att inte äta godis under veckorna håller dock i sig, vilket jag är ganska stolt över som den gottegris jag är. Jag tillåter mig att äta under helgerna, men inga mängder. Ser till att istället jämt ha frukt hemma som jag kan ta när sötsuget sätter in, men suget har minskat avsevärt nu när det gått över en månad. Motionen går det sådär med, skulle behöva få in en dagsrutin med promenader, eller iallafall fler i veckan. Min "läxa" från terapin sist att boka in en promenad i veckan har inte funkat. Inte en enda promenad har jag gjort = Väldigt dåligt samvete. Måste försöka klara av det. Otroligt jobbigt känns det att jag inte ens kan lyckas med det lilla, för det känns som att det borde vara en liten sak att göra. Men ändå är den enorm.
På något knepigt vis har jag tydligen minskat ytterligare ett kilo i vikt, alltid något =) Med tanke på att jag inte rör mig så mycket alltså. Men allt gott som inte äts har väl oxå en bidragande orsak kanske.
Nuvarande vikt: 88 kg
Dagens positiva: Jag tog mig ut och åkte slalom ett par timmar
Mitt löfte till mig själv att inte äta godis under veckorna håller dock i sig, vilket jag är ganska stolt över som den gottegris jag är. Jag tillåter mig att äta under helgerna, men inga mängder. Ser till att istället jämt ha frukt hemma som jag kan ta när sötsuget sätter in, men suget har minskat avsevärt nu när det gått över en månad. Motionen går det sådär med, skulle behöva få in en dagsrutin med promenader, eller iallafall fler i veckan. Min "läxa" från terapin sist att boka in en promenad i veckan har inte funkat. Inte en enda promenad har jag gjort = Väldigt dåligt samvete. Måste försöka klara av det. Otroligt jobbigt känns det att jag inte ens kan lyckas med det lilla, för det känns som att det borde vara en liten sak att göra. Men ändå är den enorm.
På något knepigt vis har jag tydligen minskat ytterligare ett kilo i vikt, alltid något =) Med tanke på att jag inte rör mig så mycket alltså. Men allt gott som inte äts har väl oxå en bidragande orsak kanske.
Nuvarande vikt: 88 kg
Dagens positiva: Jag tog mig ut och åkte slalom ett par timmar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)