Nytt år

Nyårsafton. Många blandade känslor. Jag brukar vanligen deppa till på nyårsafton, för jag har aldrig haft nån tilltro till att nästa år ska bli bättre. Men i år hoppas jag av hela mitt hjärta att ångesten börjar trappa av. Orkar inte gå så här ännu längre. Jag har gått ett år nu och spiralen går bara neråt. Snälla låt den vända nu nästa år. Jag hoppas så mycket så jag får tårar i ögonen. Vill inte behöva kämpa varje dag i ett år till. Jag vill leva igen, komma hem till mitt. Leva MITT liv. Få vara glad iallafall en liten stund. Känna att jag fungerar. Om jag aldrig får någon ro, hur ska jag orka kämpa? Vill bara få må bra igen.

Tänkvärda ord

Satt och tittade igenom gamla kommentarer och blev påmind om dessa:

"Livets hemlighet - allt kommer att bli bra"

Dessa ord hade jag på min vägg i min förra lägenhet. Hade faktiskt glömt bort dem, ska göra dom visuella för mig igen. Har ett par andra ord som jag fick via mitt samtalsstöd, som jag oxå försöker ha framför mig:

"Det är bara tankar, det är inte verklighet"

Ett litet mantra att ta till när man känner paniken komma.

Varför så svårt att vänta?

Det är frågan jag ställer mig idag. Har inget tålamod som helst längre. Jag försöker pyssla och hitta på små saker, orkar inga större som det är nu. Men när jag kommer på ett roligt projekt, vill jag ju göra det nu, eftersom det är just då jag har lite energi. Men sen fattas det oftast några saker för att det ska kunna slutföras, och då vill jag fixa dom sakerna bums. Och ibland går ju inte det, jag kanske inte hinner innan affären stänger tex, eller så måste jag åka till annan ort för att kunna köpa det jag behöver. Och då blir jag så grymt besviken, även om det bara handlar om att vänta till nästa dag. Känns som hela den dagen är förstörd då och så börjar alla negativa tankar snurra.

Lika när det är nåt som är lite halvt bestämt, tex idag skulle jag och en kompis som är hemma på besök gå ut och äta. Sen kunde inte hon för hon fick lov att vara hemma med sin dotter. Gör mig så besviken, för jag ser fram emot dessa små saker nåt så oerhört. Det blir så stort i min värld, eftersom jag mest ligger hemma annars. Alltså, jag är inte besviken på henne, utan bara på att det planerade går i stöpet. Kan känna mig som en liten grinig snorunge ibland, och det gör så ont. Vill inte reagera så :( Men det är som om världen rämnar under mig vid såna tillfällen.

Om jag nu får vänta tills imorgon, hur hemskt är det egentligen? Inte överhuvudtaget. Men jag kan inte ta till mig det, utan blir bara hemskt ledsen.

Long time no see

Var väldigt länge sedan jag skrev här i bloggen. Det har bara inte blivit av. Som fortsättning på föregående inlägg så kom skolan igång tillslut, dock visade det sig att de nya uppdragsgivarna mest använde oss som gratis arbetskraft så i slutändan blev det en stor besvikelse. När jag hade ca 4 månader kvar av min utbildning, vid jul ifjol, så blev jag plötsligt dålig igen. Min ångest slog tillbaka med större kraft än den nånsin varit uppe i förut. Jag hade då varit attackfri i 5 år. Strax efter nyår 2011 small en ny attack till helt plötsligt. Den kom som en chock. Flera följde på denna och jag hamnade i kö för att komma in för behandling. I maj orkade jag inte mer och blev sjukskriven och det är jag än idag. Ångesten blir värre och värre för varje månad. Jag äter nu olika mediciner vid behov för att försöka lindra något. Ångesten är hos mig dagligen och det är den som styr mitt liv. Förra omgången var jag inte ens i närheten av detta. Jag behövde då inga extra mediciner och kunde fungera någorlunda normalt med jobb mm. Idag håller jag mig inomhus, har väldigt svårt att vara ensam, har ingen ork och ligger mest på dagarna. Jag går hos en terapeut och ska förhoppningsvis få börja hos en psykolog för KBT efter nyår och helgerna. Ångesten har gett mig ett tryck under bröstet som gör det jobbigt att andas i stort sett hela tiden, med små stunder utan. Så har det nu varit i två månader och det går inte bort :( Har bett om att få bli inskriven men nekas eftersom jag inte är suicid.

Varje dag är en kamp. Jag fortsätter kämpa trots att det oftast känns hopplöst. Tack för era kommentarer, de värmer nåt oerhört. Är det nån som känner igen sig och vill prata lite, hör av er.