Tre glada dagar

Jag vet knappt hur jag ska beskriva dagarna från lördag till måndag. Jag har faktiskt varit glad. Inte bara låtsas vara glad, utan verkligen haft ett leende på mina läppar. Det har inte hänt mig på över tre år att jag varit glad flera dagar i sträck, max 1 om ens det. Det var så skönt, det var som att leva i en dimma. Men mer än tre dagar höll den inte, sen kom verkligheten ikapp igen. Anledningen till leendet som varit är en viss kille... mitt hjärta hoppas att det ska finnas något mer, men jag vet inte det än. Vet inte om jag kommer få reda på det heller. Fast just nu är jag mest tacksam för att jag fick tre glada dagar i rad. För mig känns det som flera veckor. Jag kommer inte ens ihåg den senaste gången jag var glad en hel dag, och allra minst ett par dar i sträck. Otroligt tacksam för att jag fått känna den känslan igen. Den byggde upp mitt liv lite, så nu kanske jag kan härda genom resten av veckan lite bättre. Jag hoppas det iallafall.

Håglös och elak

Orkar ingenting som det känns nu. Sitter på jobbet men orkar inte jobba. Tur man är ensam idag. Jag har ingen energi. Vill bara hem och krypa ner i soffan och ligga så resten av veckan. Vet inte om mina nära förstår vad det är som händer med mig, eller nej såklart de inte kan förstå när de inte upplevt det själva. Men jag undrar om de kan tänka sig något sånär? Jag känner mig så elak och egoistisk. Jag får jättefint stöd från alla mina vänner och jag försöker vara ett lika bra stöd tillbaka. Men när jag får sådana här perioder klarar jag inte av det, och jag får så dåligt samvete och blir så arg på mig själv för det. Om de har ett problem och delar det med mig, så försöker jag hjälpa till det jag orkar. Men inom mig tänker jag att jag skulle vara j**ligt lycklig om jag bara hade sådana ytliga problem att tänka på. Att de kan ju komma igen när deras liv ligger på botten och allt är piss och de inte ens vet hur länge de kommer att kunna stå på benen. Det är så elakt, jag vet det och jag kan gråta över att jag får sådana hemskar tankar. För jag menar det inte egentligen. Jag vill ingen något illa. Men jag orkar inte må så här! Min kropp orkar inte mer och då slår precis alla känslor och tankar bakut. Jag vill inte veta av andras lyckliga liv, jag vill bara vara för mig själv och tänka mina dystra tankar och nedvärdera mig själv. För jag anser inte att jag är värd mer än så. Det gör ont att säga det, men det är så jag tänker. Det är så jag har tänkt hela mitt liv. Jag är inte värd, så är det bara. Ibland funderar jag på att försvinna, nej jag pratar inte om att göra slut på mitt liv, men försvinna någonstans där ingen vet var jag är, eller vem jag är. Där jag kan försvinna i mängden och bara få vara jag. Ensam. Ingen som ringer, ingen som pratar med mig. Där jag inte behöver träffa en enda människa. Inte behöver låtsas att allt är okej, inte behöver kämpa för att få pengarna att räcka, inte behöver låna pengar för att överleva varje månad. Ingen som ställer några krav. Bara vara.

Terapi 071016

Förra veckan var det dags för terapi igen, är där varannan vecka. Ibland undrar jag om jag inte borde gå varje vecka ett tag. Det är så himla jobbigt allting just nu så jag skulle nog behöva få gå igenom alla tankar mer regelbundet. Pratade mycket om hur jag mår just nu och sådant den här gången. Har inte vetat hur det skulle bli med fortsättning på mitt jobb och har därför känt en större oro och stress den senaste tiden. Dagen innan terapin nu fick jag reda på att mitt jobb inte blir förlängt, vilket gjorde att det kändes som mitt hela liv rasade samman. Vi pratade mycket om det. Om vad jag ska göra nu, och hur jag ska klara mig ekonomiskt eftersom det innebär en kraftig sänkning av min inkomst. Kom fram till att jag måste försöka ta det dag för dag, att jag måste försöka tänka att det kommer att ordna sig på något vis. Men jag klarar inte av det. Jag blir sämre för varje dag som går nu, jag känner hur jag sjunker djupare ner i depressionen igen. Jag hör vad hon säger till mig, jag förstår hur jag ska arbeta med mig själv, men jag klarar inte av att göra det. Fick även tiden till psykologen idag för min bedömning, som ska göras för försäkringskassan. Sa att jag orkar inte tänka på allt praktiskt som ska till myndigheter och allt sånt, jag orkar ju inte ens med mitt vardagliga liv. Det var en riktigt deppig terapi den här gången, allting känns så totalt stopp och jag klarar inte att se framåt och se att det skulle kunna bli någon ljusning. Vi pratade om det att när det blir alldeles för jobbigt för mig så stänger jag av allting. Jag vägrar ta till mig tankar om att något skulle kunna gå bra för mig någon gång. Att det spelar ingen roll vad någon säger till mig just då, för jag omvandlar det genast till något negativt. Jag blir oerhört egoistisk och tycker allt och alla behandlar mig orättvist. Samtidigt som jag är medveten om att det är fel att jag tänker så här och så får jag dåligt samvete för det och mår ännu sämre. Jag går bara runt i en ond cirkel, och tar mig inte ur. Så just nu är det fokus på en dag i taget och försöka att inte gräva ner mig för djupt under den dagen. Det är svårt, men jag försöker. Terapi nästa vecka igen, längtar dit, för som sagt, det blir bara värre och värre nu.