Tuffa dagar

Är alldeles för dålig på att uppdatera här känner jag, även fast jag skulle behöva. Behöva skriva av mig alltså. Gör det inte för mig själv i min lilla bok heller. Skulle behöva gå igenom de senaste terapisessionerna och tänka efter, gå igenom vad som sagts och vad som kommit upp. Vi går igenom så stora delar just nu, så hela mina hjärna känns som en torktumlare i ultrafart.

De sista dagarna har varit pest och pina, och fortfarande är. Hela helgen har gått åt till att gråta känns det som. Det lilla positiva som funnits ett litet tag nu, visade sig vara en stor jävla lögn (ursäkta att jag svär). Även om det aldrig har känts speciellt allvarligt eller något sådant så gjorde det ont. Men det brukar å andra sidan lögner göra, vad de än handlar om. Mina tankar den senaste veckan är verkligen inget att skryta med, de är bara skrämmande. När jag sitter i bilen och möter en långtradare är första tanken: "Jag kanske bara ska vrida på ratten, behöver inte göra mer än så, sen är allt över och lugnt". Jag har många destruktiva tankar just nu, orkar snart inte mer. Den tanken kommer över mig tusen gånger om dagen. Jag orkar inte mer. Har talat om på terapin att jag har slutat se en framtid för mig, jag har gett upp alla sådana tankar. Orkar inte kämpa för något jag inte får. Ibland vill jag bara gå under jorden och vara ensam.

Låga tankar

Har varit en helt underbar sommardag och jättevarmt och skönt ute. Har försökt njuta av det, men kommer bara tillbaka till mina låga tankar. Känner mig så otroligt ensam, ser ingen framtid hur mycket jag än försöker. Folk sitter och myser på balkongen, dricker ett glas vin, grillar eller har fest. Jag bara går förbi ensam som alltid. Sitter hemma hos mig - ensam. Äter - ensam. Pratar inte med en människa. Det skrämmer mig att det ibland går flera dagar utan att jag pratar med någon annan överhuvudtaget. Vad är det för liv? Jag kan inte se någon ljusning. Vet inte överhuvudtaget vad jag vill eller vad jag ska försöka jobba mot. Vet inte vart jag vill bo eller vad jag vill göra. Det enda jag vet är att jag inte vill vara ensam. Är så trött på att åka på saker själv hela tiden, att aldrig kunna dela det jag gör med någon. Ingen att diskutera det jag sett med. Jag har min tv och min dator - det är det enda mitt liv består av. Och det är inget jag kallar ett liv. Möjligen ett patetiskt liv. Hur gör man för att hitta livet? Varför ska det vara så svårt? Och varför måste jag leta ensam? Det blir bara tuffare nu för varje dag. Vet inte längre hur jag ska klara mig framåt, det känns så meningslöst.