Bara lite allmänt

Missade besöket med psykologen. Kunde inte komma ifrån utbildningen. Hoppas på en ny tid snart, men jag misstänker att jag hamnar sist i kön igen så det tar ett par månader. Får väl ringa och be om en nödtid annars. Började en förberedande kockutbildning för ca tre veckor sedan. Först tre veckor intro sen var det meningen att vi skulle börja, och gå ett år framåt. Nu verkar det inte bli av. Anbudet för utbildningen löper ut och det är tveksamt att dom får det nya. Får dom inte det - ingen utbildning. Jag har verkligen ställt in mig på det här och vill det så himla mycket. Det är superkul, och jag behöver något som fungerar i mitt liv just nu. Ger mig sån jäkla ångest rent ut sagt att inte veta hur det ska gå. Och jag kommer antagligen inte att få någon besked på flera veckor. Vet ju att det kommer att öka min ångest att gå hemma och inte veta vad som ska hända. Att bara vänta. Det blir för hög press på mig. Har så himla svårt att slappna av och ta det för vad det är, men det betyder så mycket för mig och skulle verkligen bli ett platt fall om det inte blir av. Det var länge sedan jag verkligen ville något som jag gör nu, och jag behöver få ha den känslan lite. Går även detta emot mig vet jag hur hårt jag kommer att ta det, och det kommer att vara tufft att ta sig igenom. Varför kan inte saker och ting gå smidigt någongång?

Länge sedan.

Det var länge sedan jag gjorde något på den här bloggen. Funderar på att ta upp den igen, det är fortfarande så många tankar och annat som rör sig och som jag behöver ventilera. Livet går ännu i vågor upp och ner, många djupa dalar. Ångesten finns kvar, depressionen likaså även om den eventuellt är lite bättre. Diabetesen funkar fortfarande inte som den ska.

Det finns positiva delar i mitt liv med, men dom är inte många och jag har svårt att hitta dem. Såg när jag läste mina sista inlägg här att det handlade om svek. Det är nästan ett och ett halvt år sedan jag skrev om det, och jag har hunnit få uppleva ännu ett stort svek. Till och med större än det senaste. Förstår inte varför det ska vara så svårt att få uppleva lite lycka? Och speciellt lycka som håller i sig. Kan knappt att jag två år senare fortfarande bara upplever misslyckanden, trodde livet skulle ha tagit någon vändning vid det här laget. Jag har flyttat och försökt, men ändå fortsätter livet behandla mig orättvist. Iallafall som jag känner det.

I veckan ska jag äntligen få komma in till en psykolog här på min nya ort. Hoppas jag kan komma in i behandling igen, och kanske att jag kan få lite mer att jobba med. Vet inte hur jag ska komma vidare annars.