Ensamhet...

är så svårt. Jag försöker verkligen klara av den, men det går inte. Är SÅ trött på att vara ensam jämt. Går till jobbet, kommer hem och sitter i soffan framför tv:n eller vid datorn. Pratar knappt med en enda människa, kanske något enstaka sms. Det är inte det att jag inte har vänner, det har jag, några få. Men merparten av dem bor många, många mil ifrån mig. Vi kan inte umgås som vi vill. Jag har en vän här där jag bor, men hon är inte ensam. Hon är sambo. Och då vill man självklart ge sin tid till varandra. Vi hinner aldrig umgås hon och jag, vi kanske träffas en gång i månaden. Resterande tid är det bara jag. Det gör så ont! Faller bara djupare ner i min depression, ser ingenting som kan komma att bryta den. Framtiden är bara mörk, det finns inga ljusglimtar. Det är bara jag - och endast jag. Och kommer troligen alltid så vara...